Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, april 1920 - Oljelund, Ivan: Liljan och dödskallen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
TIDEN
talan. Naturligtvis utesluter den
teologiska sanningsprincipen,
auktoritetens metod, all fri
förutsättningslös forskning, all samvetsgrann
prövning på erfarenhetens grund:
vad påven sagt gäller för katolikerna
och vad bibeln lär står fast för
protestanterna till domedag. Vetenskapen
är — ur religiös synpunkt — ett
förargelseväckande oting.
När vetenskapen angrep denna
sorts teologi var utgången given på
förhand. Teologien stod inför tre
alternativ: strikt draga upp gränsen
mellan trons och vetenskapens
område och hårdnackat behålla s i n
domän; gå under; anpassa sig efter
vetenskapen. Teologien ville icke gå
under: den valde den första och
tredje vägen, den försvarade sig
inom sitt område och den anlade
vetenskaplig dräkt. Så ha vi nu
följaktligen två teologiska
huvudriktningar: den ortodoxa och den
»vetenskapliga», moderna.
Det är den senare som här
intresserar oss.
Som tidigare antytts är den
moderna teologiens uppgift tvåfaldig:
den utforskar och förklarar det
förflutna, historiskt och psykologiskt;
den söker sammanknyta det
förflutnas religiösa tradition med det
närvarande och föra det religiösa livet
vidare mot framtiden till en ny och
kraftigare blomstring. Man kunde
kalla dessa uppgifter den negativa
och den positiva.
Att teologien i den förra, den
negativa uppgiften, lyckats hävda ett
vetenskapligt anseende och utfört ett
positivt arbete — därom vittnar i
synnerlig grad det nuvarande
religiösa upplösningstillståndet.
Teologien har på den punkten för sin
del tagit den religiösa
konsekvensen av det sistförflutna århundradets
allmänna utveckling. Ur vilken
synvinkel man än ser framtiden — det
kring denna uppgift utförda arbetet
måste föras upp på den moderna
teologiens debetsida.
Men det är den andra uppgiften,
den positiva framtidsuppgiften, som
här närmast fångar vår
uppmärksamhet. Sträcker sig den moderna
teologiens uppgifter utöver det
kritiska upplösningsverket? Om den.
har sig anförtrodd en nyskapande
religiös mission, av vilken art är
denna mission och hur förhåller den
sig till religionen? Kan teologien
på vetenskaplig väg fullfölja sitt
positiva arbete?
På den första frågan svara
teologerna själva naturligtvis jakande,
så mycket mer som de icke erkänna
någon »upplösning». De båda andra
frågorna äro beroende av deras
förklaringar om teologiens
vetenskapliga karaktär och uppgift. Låtom oss
alltså taga del av dessa.
En representant för den moderna
teologien som våra svenska
vetenskapliga teologer säkert erkänna
som auktoritativ, är den franske
teologen Auguste Sabatier. Han är i
många stycken ärkebiskop
Söderbloms lärofader. Själv var han en
självständig lärjunge av den nyare
tyska teologien från
Schleiermacher. När jag anför hans
yttrande äro de säkert representativa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
