Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, april 1920 - Oljelund, Ivan: Liljan och dödskallen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAN OLJELUND: LILJAN OCH DÖDSKALLEN.
35
Om sinnet för religionen är en
egenskap liksom sinnet för konst,
natur o. s. v. och förmågan av
mecl-kännande och medlidande — och
alltmer trovärdig synes denna
uppfattning — är det då inte dåraktigt
att påtruga alla människor en viss
religion, som nu sker genom
kyrkan och skolan? Tydligen.
Resultatet måste bli vedervärdig lögn och
falskhet — en religiös och kristen
mänsklighet av den sort som
deltog i världskriget.
Icke blott i religionens eget: i
anständighetens namn måste vi fordra
att detta hyckleri tager en snabb
ända — att ingen som helst
religionslära stadfästes och lagstadgas.
Religionen skall lagfästas i
människohjärtat.
Starkast, ehuru indirekt, styrkes
detta krav av den moderna
teologiens uppfattningar om religionens
väsen. Den tillägger religionen en
kameleontartad, mångskiftande
karaktär. Sabatier ser religion i den
»intellektuella ansträngning» som
skapar vetenskapen och han sätter
likhetstecken mellan religiös och
vetenskaplig inspiration. Det ges
ingen livsyttring, vari man icke på
det hållet upptäcker religion. En
av den moderna teologiens
vanligaste bestämningar av religion
lyder ju också, att religion är liv.
Detta är även riktigt, men föga
lärobildande; man kan också mycket
väl med sympati instämma i tanken,
att »vetenskapen är en hyllning åt
Gud», för all del, men då
vetenskapen icke fordrar privilegium på
särskild gudstjänst och de vetenskap-
liga yrkesutövarne icke heller själva
samlas till eller kalla allmänheten,
till bön, så förstår man icke varför
en särskild officiell religiös lära,
rörande det religiösa momentet i
vetenskapen, skall äga berättigande.
Även de människor som äro
religiösa, som alltså äga det religiösa
»sinnet», kunna icke längre samlas
under en hatt. Den andliga
differentieringen är för långt
avancerad. Ett ständigt smältande fåtal
utgöra väl de förnuftiga människor,
som stå ut med att höra den och
den predikanten, som talar om Gud
och de innerligaste frågorna som
om han varje dag avhandlade
temat med denne Gud — det
avlägsnaste och hemligaste av alla
mysterier.
Och alla de människor som icke
kunna tro, som kyrkans
kristendom icke kan frälsa —
människor, som med hela styrkan
av sin sönderslitna själ kämpa
efter harmoni men omöjligen
kunna frälsas? »Hör du de osällas
vrål, som mistat sin tro på det
goda!» ryter Strindberg i en dikt,
själv en osalig sökare, som ingen
präst kunde hjälpa, men som till
sist fann »liljan». Och äro icke dessa
osaliga, som tumla om bakom tingen
och liksom Job bära sitt kött mellan
sina tänder, äro de icke de
verkligt religiösa, när allt kominer
omkring? Men utom kyrkan, utanför
de stadfästade, teologfilade
prediko-religionerna ...
Liksom den gamla teologien
försvinner med den gamla dogmatiken
och den nya teologien får en helt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
