Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, april 1920 - Svensson, K. A.: Dostojevski
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A. SVENSSON: DOSTOJEVSKI.
37
för honom trängde sig livets otaliga
problem på i väldiga massor, den
direkta skönmålningen blev en lek
för vilken den kämpande människan
endast momentant hade tid, och så
blev hans konst icke estetik utan ett
evangelium till människornas
frälsning.
En högt bildad kritiker skrev
nyligen i en tidningsuppsats att
Dostojevski icke var en högt bildad
personlighet. Ack nej, detta är blott
alltför sant, Dostojevski var för visso
icke en högt bildad personlighet:
han var endast och allenast en djupt
genial människa och en av alla
tiders störste diktare, rakt intet mer.
Men vad är väl bildning? Råder icke
det egendomliga förhållandet att en
högt bildad kritiker alldeles icke är
högt bildad, om han icke har läst
den obildade Dostojevski? Den
obildade Dostojevski är med andra ord
en nödvändig faktor i den högt
bildade kritikerns bildning. Det är
förvisso en märkvärdig sak, detta med
bildningen.
Den bärande idén i »Bröderna
Ka-ramasov» är utan tvivel känslan av
gudstron, och särskilt den som är
fotad i den kristna religionen, såsom
människans ända säkra värn mot
livets onda makter. Varandet är i
sig själv för Dostojevski ett positivt
gott . »I tusende pinor — jag är,
om jag än vrider mig på pinbänken
— jag är dock!» låter han den
för fadermord anklagade Dmitri
utbrista. »Om jag än sitter
fastsmidd, jag existerar dock, jag ser
solen, och ser jag den icke, så vet
jag att den finns. Och att veta att
solen finns, det är redan hela livet».
Den spontana kärleken till livet bor
i människans hjärta, men denna
kärlek kan väl ej ha uppkommit av
intet! Mot vem skulle väl
tacksamheten riktas och till vem skulle man
sjunga hymner om Gud ej funnes?
»Om Gud ej finns, så finns ej heller
någon dygd, d å ä r a 1111 i 11 å t e t»,
säger Ivan Karamasov, och det är
konsekvenserna av denna
uppfattning som Dostojevski med
förfärande makt åskådliggör i sin
roman. I Dostojevskis själ kämpade
tron mot tvivlet, och de åskådningar
som i romanen representeras av de
tre bröderna Karamasov och i hård
kamp brytas mot varandra, ha alla
rymts i hans eget inre.
Fadern till dessa tre bröder är en
gammal cyniker, en drinkare och
vällusting, en i botten fördärvad
människa, vars enda filosofi är
köttets omåttliga tillfredsställelse. Alla
hans söner, även den rene Aljosja,
ha ärvt denne faders lidelser, det
karamasovska blodet,
symbolen för allt lågt och jordkrälande
hos mänskligheten. Där är Dmitri,
den äldste brodern, rumlaren och
slagskämpen, men med ett i
grunden stolt och hederligt hjärta. Han
blyges över sitt liv och föraktar sig
själv, men det karamasovska blodet
är honom för mäktigt, det håller
honom ohjälpligt nere. Han rivaliserar
med fadern om en flicka, han
skrä-nar vitt och brett att han skall slå
ihjäl sin konkurrent, och då den
gamle Karamasov verkligen en kväll
får sin skalle krossad, häktas Dmitri,
han bedyrar sin oskuld, men alla
indicier tycks tala emot honom, och
han blir dömd för fadermord. Där
är den lärde Ivan,
intelligeiisaristo-kraten som från tidiga år med sitt
starka förstånd och sin starka känsla
har brottats med gudsbegreppet och
slutligen teoretiskt hamnat i den
moraliska nihilismen: allt är tillåtet!
men likväl drives in i förtvivlan och
vansinne, då han ställes öga mot
öga inför de obönhörliga
konsekvenserna av sin åskådning. Denna typ
är av starkt intresse, det är i själva
verket Nietzsches övermänniska,
men utformad i den ryske diktarens
själ några år innan den tyske filo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
