Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, april 1920 - Svensson, K. A.: Dostojevski
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
TIDEN
sofen i Zarathustra gav den slutliga
gestaltningen åt sitt drömda
människoideal. Och det är för
Dosto-jevski utomordentligt karaktäristiskt
att den enda känsla han har till
övers för denna gestalt är det djupa
medlidandet, meddelandet över en
människa som var så olycklig, att
hon icke kunde tro! Där är
slutligen den yngste av bröderna
Aljo-sja, den övertygade kristne, en ren
och skär gestalt, över vilken
Dosto-jevski har gjutit alla sin stora
kärleks flöden. Under det att
Dosto-jevski blottar allt vad som
försiggår i de båda äldre brödernas
själar, de strider de utkämpa och
stämningar de genomleva intill de
finaste förtoningar, få vi icke veta
mycket om Aljosja. Vi se endast
hans handlingar och höra hans ord,
vad som dessförinnan försiggått i
hans själ, hålles oss fördolt. Och
det är väl så, att det enda som fanns
där förut — var tron, Aljosja är
född med tron. Dmitri kämpar mot
blodet och Ivan mot tvivlet, hos
Aljosja finns ingen kamp, endast
lugn och upphöjdhet. Och så är det
väl detta att Dostojevski ville spara
honom till den stora roman som
skulle följa efter »Bröderna
Karama-sov», och i vilken Aljosja skulle bli
huvudpersonen. Denna roman blev
som bekant aldrig skriven. Om
Aljosjas framtid profeterar den
gamle klostermunken, stargetsen,
hans älskade lärare: »du skall
lämna dessa murar men leva i
världen som munk. Många motståndare
skall du få, men till och med dina
fiender skola älska dig. Många
olyckor skall livet bringa dig, men
just genom dessa olyckor skall du
bli lycklig och välsigna livet och
förmå andra att välsigna det —
vilket är viktigare än allt annat. Se,
sådan är du». Denne gamle
star-gets, Aljosjas — och Dostojevskis!
— högsta sedliga ideal, personifierar
i sig den kristna religionens innersta
väsen. Och detta innersta väsen är
ingenting annat än kärleken,
kärleken till Gud och kärleken till
människorna. Endast kärleken gör
människorna klarsynta, endast den låter
dem skåda sanningen. Då Dmitri
har anklagats för fadermord är det
endast Aljosja och Qrusjenka som
tro på hans oskuld. Då de inför
domstolen anmodas att motivera
denna sin övertygelse ha de
ingenting annat att säga än att de k u n n a
se i hans ansikte att han är
oskyldig, och detta endast därför
att de älska honom. Och då
Dostojevski låter åklagaren utbrista: »Giv
oss, visa oss åtminstone ett enda
faktum till den anklagades
förmån, och vi skola glädja oss, men
ett påtagligt, reelt faktum, och icke
en slutsats som den anklades egen
bror drar av hans ansiktsuttryck»,
så visar han med dessa skrin efter
ett faktum hur förfärande
avlägset människorna stå från varandra,
hur i grunden främmande de äro för
varandra, om de icke ha
kärleken. Endast genom ödmjukhet
och fullständig självövervinnelse går
vägen till frihet. Då vetenskapen rör
vid de gudomliga tingen, då
förhäver vetenskapen sig, då går den
utanför sitt område: »Den världsliga
vetenskapen, som har växt upp till
en stor makt, särskilt under det sista
århundradet, har analyserat allt
gudomligt som vi fått i arv i de heliga
böckerna, och efter en grym analys
ha dessa världens lärda absolut icke
fått någonting kvar av det fordom
heliga. Men de ha analyserat
enskildheterna och förbisett det hela».
— »Även i deras själar, som
analyserat sönder allt, även hos dessa
ateister lever det (hela) orubbligt
som förr». (Och här kommer’det
som för Dostojevski är avgörande):
»Ty även de som förnekat
kristendomen och upprest sig emot den,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
