Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, april 1920 - Svensson, K. A.: Dostojevski
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
K. A. SVENSSON: DOSTOJEVSKI.
3 9
bära själva Kristi bild i sitt innersta,
ty hitintills har varken deras vishet
eller deras hjärtas glöd varit i stånd
att skapa ett annat, högre ideal för
människan och hennes
människovärde än det ideal som Kristus gav
dem. De försök som ha gjorts
ha endast frambragt
vidunderligheter».
Socialismen uppfattar Dostojevski
såsom direkt stridande mot Kristus
lära: »Socialismen är icke blott en
arbetarfråga eller det s. k. fjärde
ståndets fråga, utan framför allt en
fråga om ateismen, om nutidens
inkarnation av ateismen, frågan om
det nya Babels torn, som just
bygges utan Gud, icke för att från
jorden nå upp till himlen men för att
föra himlen ned på jorden».
Gentemot denna uppfattning kan en
modern socialist utan tvivel invända,
att det var längesedan socialismen
ville »föra himlen ned på jorden»,
eller kanske rent av, att de
verkliga och kunniga socialisterna aldrig
någonsin haft sådana planer. Han
kan säga att socialismen icke vill
vara något annat än en frambringare
av ett ekonomiskt bättre samhälle
och att den särskilda människans
himmelrike alltjämt måste vara
hennes egen sak. Allt detta kan sägas,
och icke desto mindre kvarstå
radikala motsättningar mellan
Dostojevskis livsåskådning och socialismens.
Ty för socialismen äro de materiella
värdena av reellt slag, medan de för
den verkligt kristne betyda mindre
än intet. (Det är självfallet, att
Dostojevski med kristendom ingenting
annat förstår än tillämpningen av
Kristus egna ord och handlingar.
Han skriver härom: »Aljosja fann
det besynnerligt och omöjligt att
leva på det gamla sättet. Det står
skrivet: »Giv bort allt och följ mig,
om du vill bli fullkomlig.» Och
Aljosja sade till sig själv: »Jag kan
icke i stället för allt ge bort två
rubel och i stället för ’följ mig’
endast gå i högmässan».) Men det
väsentliga i Dostojevskis invändning
mot socialismen är att den bygger
sina teorier endast på förnuftet och
icke på kärleken, att den icke tror
på människornas inbördes kärlek:
»De tänka ordna allt rättfärdigt, men
som de ha förnekat Kristus, skall
slutet bli att de dränka jorden i
blod. Och om icke Kristi löfte vore,
skulle de utrota varandra ända tills
det blott bleve två människor kvar
på jorden. Men även dessa båda
sista skulle i sitt högmod ej
fördraga varandra, den siste skulle
förgöra den näst siste och därpå
sig själv». — Är icke dessa ord som
en mörk spådom om det som nyss i
rättfärdighetens namn har dragit
över Europa, och om det som just
nu tilldrager sig i Ryssland?
Vad skall man tro om denne
möderne evangelist, som trots sin djupa
kärlek till människorna aldrig själv
mäktade att helt taga ut det steg
som skiljer Saulus från Paulus! Ar
väl den tanken möjlig att
människosläktet, denna fruktansvärda samling
av listiga och onda vilddjur,
någonsin skall kunna så radikalt förändra
sin natur, att det i inbördes kärlek
överträffar himmelens änglar? Har
Dostojevski med snillets skarpblick
sett konturerna till det tusenåriga
riket tona fram ur mänsklighetens
dunkla framtid, eller måste man icke
till slut tro att hela denna stora
frälsningsapparat endast är ett fromt
självbedrägeri, halmstrået till hans
egen sargade själs räddning från de
mörka djupen. Och likväl, vore det
möjligt att rikta dessa frågor till
Dostojevski själv, så skulle han
svara, att de hade kunnat
framställas blott därför att frågaren själv
icke hade tron.
»Om frågan om själens odödlighet
icke blir positivt löst, kan den
aldrig lösas negativt», säger den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
