Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, april 1920 - Svensson, K. A.: Dostojevski
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
TIDEN
gamle stargetsen. Det står utom
allt tvivel, att Dostojevski själv har
kämpat hårda strider innan han
nådde fram till denna positiva
lösning. Om vad som försiggått inom
honom, låter han oss få en aning i
kapitlet om »Storinkvisitorn». Det
är Ivan Karamasov som berättar
denna fantastiskt storslagna legend:
Det var under den tid då
kättarbålens flammor rasade värst.
Kristus stiger åter ned till jorden, han
kommer till Sevilla där man dagen
förut till hans ära i all prakt brännt
hundra kättare på bål. Alla känna
genast igen honom, en förtvivlad
moder skyndar fram och bönfaller
honom att åter väcka till liv hennes
döda barn. Han gör detta, då låter
den gamle inkvisitorn sina knektar
fasttaga honom och han kastas i
fängelse. På natten besöker den
gamle honom i cellen »Varför har
du kommit för att hindra oss?»
frågar han, och han håller ett ljungande
strafftal över Kristus. Han klandrar
honom för att han ville ge
människorna friheten, som de icke vilja
ha. Friheten gör människorna
olyckliga, du kunde ha förvandlat
stenar till bröd och givit dem
brödet och därmed lyckan, men du
gjorde det icke. Nu hava vi
förbättrat ditt verk, och nu kommer du
och vill hindra oss! — Den gamle
storinkvisitorn älskar människorna
på sitt sätt, hans tal är buret av en
lidelsefull övertygelse om dess
rättfärdighet. Denna legend avspeglar
kampen i diktarens själ, men den ger
oss inget slutligt facit; man har
icke förstått Dostojevski rätt om
man tror, att de ord han lägger i
den gamle kättarbrännarens mun,
är Dostojevskis egen slutliga
uppgörelse med liv och evighet. De
beteckna endast ett moment i striden,
ett stycke väg i hans liv. För detta
talar alltför mycket i denna roman
för att det skulle finnas något tvi-
vel därom. Man behöver endast
visa på Dostojevskis märkliga tro
på Rysslands och det ryska folkets
frälsarmission. Ur kristendomen och
från Rysslands folk skall världens
frälsning komma. Kristendomen
skall bliva liv och alla människor
skola bliva bröder: »Nu frågar man
skrattande: när skall den tiden
komma, och ser det verkligen ut
som om den alls skulle komma?
Jag menar att vi med Kristi hjälp
skola utföra detta stora verk. Hur
många idéer har det icke funnits i
mänsklighetens historia på jorden,
idéer som endast tio år i förväg voro
otänkbara men som plötsligt trädde
fram, när deras hemlighetsfulla tid
var inne, och spridde sig över hela
världen. Så skall det också gå hos
oss, och vårt folk skall lysa för all
världen och alla skola säga: »Stenen
som byggmästarna förkastade har
blivit en hörnsten».
Den bildade västeuropén tager väl
i allmänhet på sig sin mest skeptiska
min då han läser sådant. Men en
sak måste han dock erkänna: att den
ryska själen i stort sett är en gåta
för honom, och att han följaktligen
ej vet vad som kan komma ur den.
Den tyska psyken och den franska
och den engelska, dem känna vi
i alla deras vinklar och vrår, dem
ha vi ju så gott som kartlagda inför
våra ögon, men vad veta vi om
ryssen? Vi läsa Västeuropas stora
diktare och vi kunna säga: detta är
blod av vårt blod! Vi läsa
Rysslands, vi sitta förhäxade av dessa
ibland grandiosa, ibland vansinnigt
groteska scener som rullas upp
inför våra blickar, vi se ett folk, nästan
djuriskt i sina lidelser och i sin
överströmmande känslosamhet, stort och
upphöjt i sina gränslösa lidanden,
men vad som rör sig innerst i detta
folks själ, vad veta vi därom? »Ack,
vi äro omedelbara», säger Dmitris
åklagare, »vi äro ont och gott i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
