Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, april 1920 - Svensson, K. A.: Dostojevski
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
K. A. SVENSSON: DOSTOJBVSKL
41
förunderligaste blandning, vi
beundra upplysningen och Schiller,
och på samma gång larma vi på
krogen och rycka skägget av våra
druckna supbröder». Och just han
som blev dragen i skägget säger:
»Ni skall inte förakta mig, min herre,
i Ryssland äro de fulla de bästa
människorna. De mest försupna äro
de allra bästa ...»
Livet far hårt fram med
Dostojevskij och det är en stor syn att se
en människa, vilken så som han,
lidit av världens plågor, kunna i
grunden acceptera livet, godtaga det
på gott och ont och likväl få ett
mäktigt överskott på dess kreditsida.
Det mänskliga lidandet är för
Dosto-jevski sänt av Gud till
människornas bättring, det skall härda dem
och visa dem deras rätta väg.
Lidandet blir en starkt verkande
faktor till det goda. Dock, inför en
art av lidande har även han måst
stanna som inför ett oöverstigligt
hinder: barnens oförskyllda
lidanden. Här stirrar han den blinda,
den grymma och hemska
meningslösheten i vitögat. »Vad ha barnens
lidande med Men högre harmonien’
att skaffa?» Ivan Karamasov är
specialist på ett visst slags
anekdoter, sådana som om den femåriga
flickan, vars föräldrar, »hederliga,
väluppfostrade och bildade
människor av ämbetsmannaklassen»,
fattat hat till sin lilla dotter och
behandla henne på ett rätt ovanligt
sätt: de stänga in henne på
av-trädet under kalla och frostiga
nätter, de smörja in hennes ansikte
med hennes exkrementer och tvinga
henne att äta dessa exkrementer.
Och barnet »sitter därute på det
vämjeliga stället i mörkret och
kylan och slår sig med sin lilla näve
för sitt av snyftningar sönderslitna
bröst, medan hon under oskyldiga
fromma tårar ber »den lille käre
Guden» att försvara henne». »Kan du
fatta denna meningslöshet, min vän
och bror», frågar Ivan Aljosja, »du
som är Guds ödmjuke tjänare, fattar
du varför denna meningslöshet är
nödvändig och blivit till? Utan den,
säger man, skulle människan icke
kunna existera på jorden, ty hon
skulle icke känna skillnad på gott
och ont. Men varför lära känna
detta fördömda gott och ont, då det
kostar så mycket! Ty en hel värld
av kunskaper är icke värd dessa
tårar som barnet gråter, medan det
ber till »den käre lille Guden». Jag*
talar icke om de vuxnas lidanden,
de ha ätit av äpplet och fan må ta
dem, fan må ta dem allesammans;
men barnen, barnen!» — Mot detta
meningslöshetens fasta murverk har
Dostojevski slagit sin panna
blodig, och då han slutligen i en
förtvivlans resignation har accepterat
även detta, men *>lott i kraft av »den
Ende som kan förlåta allt, den Ende
skuldfrie och Hans blod», så har han
därmed till sista droppen tömt
dräggen av lidandets kalk.
Människohjärtat har för
Dostojevski varit ett äventyrsland i vilket
han med en vetenskaplig forskares
brinnande intresse dragit ut på
upptäcktsfärd. Och vilka upptäckter har
han icke gjort, vilka avgrunder har
han icke utforskat, vilka alptoppar
har han icke där bestigit! Han låter
Dmitri tala om sittgemena
tonfall, som han aldrig kan bli
kvitt. Han talar om skönheten
såsom det farliga och
hemlighetsfulla: »här kämpar djävulen med
Gud, och slagfältet är
människohjärtat». I de andliga kriser han
genomgått har han känt sin
personlighet kluven i två delar: den ena
har lidit alla avgrundens kval och
därunder uppfört sig som en
vanvettig människa, den andra har varit
denna förstas kylige och
intresserade iakttagare, som gjort sina rön
med en känsla av stilla förvåning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
