Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, april 1920 - Svensson, K. A.: Dostojevski
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
TIDEN
och ett stänk av hånfull ironi. Man
märker detta på hans skildringar av
psykiska tillstånd: Dmitri sitter inför
undersökningsdomaren i det första
förhöret, man har plågat och pinat
honom till det yttersta, han har
passerat alla själstillstånd från
munterhet till kokande vrede och
hopplös förtvivlan, så pekar han till
undersökningsdomarens ytterligare
förvåning på dennes fingerring och
frågar honom vad det är för slags
sten i ringen! — Vad är nu detta?
Det är hjärnans sammanbrott, den
har plötsligt upphört att fungera,
själen har mist sitt stöd i förnuftet
och den måste ha något att haka
sig fast vid för att icke gå under,
den famlar omkring sig efter ett
mekaniskt stöd och griper vad som
ligger närmast till hands. Men sådana
undersökningar gör man icke på
någon annan än sig själv. Därav
kommer också den gudomliga humor
varmed Dostojevski skildrar
personer och tilldragelser, vilka i sig
själva äro djupt tragiska. Sin
patos håller han omsorgsfullt dold, han
låtsar sig vara endast en nykter
iakttagare och en kall skildrare, och
sedan är det, hur märkvärdigt det
kanske kan låta, hans starka och
egenartade humor som skänker patos
åt framställningen. Må man ej
missuppfatta detta: humorn är ett
begrepp, tänjbarare än kanske något
annat, den finner sitt uttryck i
pö-belns grin, den rymmes också i det
mest upphöjt mänskliga.
Då den gamle stargetsen ligger
för döden säger han till sina
vänner och lärjungar: »Må var och
en bevaka sitt hjärta och
outtröttligt bikta sig för
sig själv!» Det är just detta som
Dostojevski själv aldrig tröttnat att
göra, och det är detta som är hans
storhet. Människohjärtat är som en
sommardag med sol och storm och
flygande skyar, vi kunna kanske med
bästa vilja icke ändra det, men vi
kunna lära oss känna dess skuggor
och dagrar, vi kunna kanske icke
göra det bättre, men just denna
känsla av vår begränsning skall göra
oss ödmjuka och sant mänskliga.
Dostojevski vet dock att det kan
vara farligt för en människa att lära
känna sitt hjärta, han vet att
kunskapen om den egna lumpenheten,
den egna falskheten, som aldrig kan
utrotas, kan fylla en människa med
hopplös förtvivlan, han har ställt
diagnosen och han ger nu
botemedlet i formeln: Förakta icke
dig själv och andra! Han vet
att föraktet är en sjukdom som
hindrar förståelsen för livets glans och
storhet.
Medan man läser »Bröderna
Ka-ramasov» harmen ibland den känslan
att Dostojevski pressat in hela livet
och löst alla dess problem i denna
bok. Man frågar sig vad det då
egentligen skall tjäna till att skriva
fler böcker: här finnes ju allt, här
är allt redan sagt. Vad som
kommer efter detta kan på sin höjd bliva
nya former. Skulle det icke vara en
hälsosam koncentration att endast
läsa en sådan bok som denna och
sedan i hela sitt liv begrunda den?
Den frågan är kanske i grunden icke
s å storartat löjlig som den i första
ögonblicket kan synas. Dock, även
Dostojevskis diktning var väl endast
en ny form, även innan honom var
väl allt sagt. Den trösten räcker
säkerligen till för våra tusen diktare.
Det säges att Dostojevski
personligen var »ömtålig och ombytlig, än
löjligt fåfäng, än barnsligt ödmjuk».
Strängt taget kan man kanske
ifrågasätta om någon annan än han själv
hade rätt att kalla honom löjlig.
Låtom oss dock icke vara alltför
nogräknade. Men låtom oss
också försöka förstå denna fåfänga
och denna ödmjukhet!
Dostojevski var en människa, han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
