Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, maj 1920 - Björkman, Gunnar: Rättstavningsreformer baklänges
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stavsätt om varandra...» —
Skolbarn på nederstadiet läsa numera
praktiskt taget endast litteratur med
nystavning. Vill man undersöka,
huru stavningsreformen verkar,
sedan övergångssvårigheterna
övervunnits, har man alltså bland dessa
skolbarn ett nästan obegränsat
material för sakens bedömande.
Då Hesselman uppskattar
betydelsen av dessa
övergångssvårigheter lågt, har han tydligen ansett
sig ej behöva taga upp saken till
prövning. Den pedagogiska
erfarenheten har emellertid gått i annan
riktning, och författarens oklarhet
på denna punkt är otvivelaktigt en
brist.
Men frånsett denna svaghet,
måste Hesselmans uppgifter om de
av reformen förorsakade stavfelen (v
för f) ytterligare högst väsentligt
reduceras. Där finns nämligen ännu
en felkälla, som ej, efter vad det
synes, tillbörligt beaktats.
Hos vuxna personer råder ej
sällan okunnighet om reglerna för
stavningen av f-ljud före ändelsen t i
ord med v i grundformen (v i
böjningar och f i avledningar, samt f
i haft). Jag har vid förfrågan
iakttagit dylik bristande kännedom om
reglerna även hos personer, som i
större utsträckning syssla med
skrivgöromål, t. ex. tidningsmän.
Då det synes som om Hesselman
haft personlig beröring med de av
honom observerade personerna, kan
man möjligen framdeles vänta sig
uppgift om huru dessa ställde sig i
berörda hänseende.
Men innan denna punkt blivit
uppklarad, torde värdet av
iakttagelserna vara ganska ringa. Ty att en
person, som ej har kännedom om
reglerna, skall kunna »instinktivt»
finna sig till rätta är orimligt att
begära. Att däremot för barn
reglerna skulle vara av den av
Hesselman angivna svårighetsgraden (näst
efter enkel- och dubbelskrivning av
konsonant), stämmer ej överens med
pedagogernas erfarenheter. För
vuxna torde så mycket mindre
några svårigheter erbjuda sig, som
dessa ju oftast ej skriva efter
»regler» utan efter minnesbilder av varje
ordform.
Vid den jämförelse som i detta
kapitel göres mellan äldre och nyare
stavfel, vill det av framställningen
synas, som om en viktig felkälla ej
blivit tillbörligt beaktad. Frekvensen
av felen med v för f efter 1906
jämföres med den för motsvarande fel
under nysvensk och fornsvensk tid.
Har därvid i det modärnaste
materialet medtagits all den tidnings-
och tidskriftlitteratur författaren läst,
så måste jämförelsen bli ytterligt
försvårad. Rent kvantitativt är ju
det textmaterial, som en bildad
människa under en följd av år — märk
i synnerhet krigsåren! —
konsumerar, något alldeles enormt mot hela
den tillgängliga äldre svenska
litteraturen. Ett bedömande »på måfå»
kan härvidlag naturligtvis ej få
förekomma, och en statistisk behandling
bör ställa sig rätt vansklig.
I detta sammanhang må
emellertid påpekas, att jämförelsen med
andra närbesläktade stavfel (som vid
vägt och vikt; flygt och flykt)
är ett särdeles gott grepp. Dock
borde naturligtvis resultatet ha
exaktare angivits. Författarens
uppgift, att dylika gränsfall »på intet
håll bli så talrika och förvillande»
etc. blir ju annars omöjlig att
värdesätta utan insamlande av nytt
material. Samma anmärkning drabbar
noten ang. lånorden å sid. 123. (Se
f. ö. statistikreferatet här nedan å
sid. 76.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
