Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, maj 1920 - Björkman, Gunnar: Rättstavningsreformer baklänges
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lopp. Vad så III beträffar,
innehåller den långa stycken småländsk
dialekt. Det var också här jag fann
den enda homonymstörning, som
ej berodde på utomspråkliga
inflytanden (kanske rättare sagt
tillfälliga) och ej var framkallad genom
s. k. psykisk inställning. Å sid. 136
står: »Jag ska nog låtan få tala me
me, sade hon». Vi det andra »me»
hämmades uppfattningen, och
medvetandet blev liksom tomt för ett
ögonblick. Därpå läste jag: »... me
mej». — Jag blev riktigt glad åt att
få känna, hur det kändes att
uppleva en av dessa
homonymstörningar, som jag läst så mycket om i
litteraturen men så sällan mött i
levande livet.
Att utförligare referera mina
iakttagelser kan här ej komma i fråga.
Det är emellertid två
omständigheter, som vid dessa observationer,
vid tal som skrift, synts mig särskilt
avgörande. Den första, att det
i praktiskt taget samtliga fall av
homonymstörning varit rent
tillfälliga omständigheter som
förorsakat störningen. Ett exempel må
anföras: Ett samtal jag en gång
hade om en person, vilken fungerat
som livsmedelstjänsteman, avbrytes
av en tredje person, som börjar ett
detaljerat resonemang om några
klädespersedlar, som anses tarva
reparation. Detta andra samtal
avbrytes, utan att ha kommit till för
mig märkbar avslutning med att min
interlokutör n:r 1 yttrar: »Han satt
en tid i foderbyrån». Foder ledde
min tanke på rockfoder, och det
dröjde en stund innan jag kom in på
rätt stråt. Fördröjandet av
uppfattningen förklaras, så vitt jag har
kunnat finna, helt med hänvisning till,
dels det hastiga och oförberedda
bytet av ämne, dels till den
omständigheten, att jag hade ringa
intresse för samtalen och var rätt
förströdd. Det må bemärkas, att
detta exempel är särdeles typiskt
för de av mig iakttagna fallen.
Den andra är, att
betydelsestörning i allmänhet, sedd
från den producerandes sida,
är något rätt ofta förekommande.
Men huru stor kan procenten rena
homonymstörningar vara bland
dessa? Vid utarbetandet av denna
uppsats har jag observerat nio fall,
då homonymord, på grund av att en
motsvarighet förekommit strax
förut, måst kasseras — av
välljudsskäl; verklig betydelsestörning har
vid dessa nio fall ej förelegat.
Skulle man under någon tid
notera samtliga fall, vid tal som skrift,
där det ord, som först inställt sig,
måste kasseras på grund av
betydelsestörning, så skulle man —
ditåt luta mina iakttagelser — finna,
att homonymstörningarna bland
samtliga betydelsestörningar äro
mycket fåtaliga. Således, den »ökade
möda och tidsförlust» (Hesselman
sid. 127), som homonymerna vålla,
torde ha blivit till sin betydelse
högst väsentligt överskattad. En
förnyad stavningsreform, som
undanröjde de av reformen 1906
framkallade homonymerna, skulle alltså på
denna punkt till sitt praktiska värde
bli lika med plus minus noll.
Språkhistorisk undersökning.
Återstår så den
språkhistoriska metoden, sådan den här
tillämpats. Jag tror mig ej göra mig
skyldig till lättsinne, om jag här
behandlar den en smula kortfattat.
Hesselman stöder sig i sin
framställning på huvudsakligen dels Ad.
Noreens behandling av frågan i
»Spridda studier», dels på de
franska ordgeografiska studierna i
samband med »Atlas de linguistique de
France».
Hur man här metodologiskt skall
gå tillväga, är jag ej nu beredd att i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
