Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, maj 1920 - Björkman, Gunnar: Rättstavningsreformer baklänges
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
helt naturligt — en smula flytande
gränser. Att denna jämkning skulle
vara för stor, d. v. s. att de
pedagogiska kraven skulle ha blivit
otillbörligt tillgodosedda, anser jag mig
på särdeles goda grunder kunna
bestrida. En reform som nedbringar
frekvensen av en stavfelstyp från
16 % till en bråkdel av en procent
torde man utan att göra sig
skyldig till överdrift kunna kalla
befogad. Min rättstavningsstatistik,
liksom väl alla lärares erfarenhet,
säger att ännu finnas på
nederstadiet många svårigheter kvar (såsom
förkrympta, lapskt). Men det
är min bestämda uppfattning, att
dessa icke må få vara avgörande
för den stavning, som skall användas
av både gammalt och ungt folk.
I detta kapitel heter det strax
efter: »Samma utvecklingstendens
får ju tydliga uttryck också i det
talade språkets historia, t. ex. då de
förr brukliga och ännu i vissa
dialekter vanliga neutralformerna
frist, swenst, diuft alltmer och
mer ersättas av friskt, svenskt,
djupt.»
Detta som här benämnes »samma»
utvecklingstendens, är väsentligen
blott en följdföreteelse. Den rätt
långt drivna tillämpningen av
»samhörighetslagen» har i förening med
den kända höga värderingen av
skriftspråket medfört denna
efterlikning hos dem som velat vårda och
kultivera sitt tal. Att anföra detta
som bevis för att vi i
»samhörighetslagen» skulle ha en slags
»universell» lag, som allt ifrån
reformationen skulle utan varje
inskränkning bestå i evärdliga tider, kan
icke vara tjänligt.
Slutligen heter det i
sammanfattningen (sid. 148):
»De skrifthistoriska iakttagelser
jag här anfört torde i sin mån styrka
det välgrundade i skrivningen med
dt för t-ljud i adjektiv och verb med
d i stammen.» Av fortsättningen
framgår, att Hesselman önskar få
denna stavning allmän — väl genom
lagbeslut.
Men, är det verkligen
lämpligheten härav som har styrkts? Så
vitt jag kan finna är det blott
giltigheten av samhörighetslagen i
största allmänhet som bevisats och
ej alls någon viss fixerad gräns för
densamma.
Kan då en sådan lämplighetsgräns
(för viss given tidpunkt) verkligen
teoretiskt fixeras?
Om så skall ske, torde man ha
att räkna med huvudsakligen två
omständigheter: Hur ställer sig
saken för barn och hur för vuxna?
Den senare frågan torde vara
betydligt vanskligare att besvara än
den förra. Denna, den rent
pedagogiska, bör rättstavningsstatistiken
kunna lämna aktningsvärda bidrag
till. Hittills synas lärarnas
erfarenheter ha gått emot Hesselmans
teser.
Hur den andra frågan skall i
detalj uppställas och hur den skall
lösas, vågar jag mig icke f. n. på
att avgöra. Men det torde få
anses givet, att det tarvas både
vittomfattande och väl differentierade
observationer. En sak borde man
dock redan nu kunna enas om: Att
rent konstruerade erfarenheter
(ofullständiga eller felaktiga
experiment kan man i bästa fall kalla dem)
icke äga någon som helst beviskraft.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
