Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, maj 1920 - Björkman, Gunnar: Rättstavningsreformer baklänges
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
folkskolor. Av inalles 1,584 fel
komma blott 15, d. v. s. ej fullt en
procent på teckningen av v-ljudet
(eller rättare sagt f-ljudet före t,
som utgör 10 av de 15 fallen). Att
detta (hälft: halvt) verkligen är en
svårighet, torde ej ens
stavningsreformens mest entusiastiska
beundrare förneka. Men därför att man
erkänner svårigheten, har man
ingen anledning att offra sitt sinne
för proportioner.
Saken är f. ö. icke konstigare, än
att den kan undersökas. I min
statistik intar denna feltyp, om jag
sammanför alla fel på v- och f-ljud,
först nionde rummet. Främst[1]
kommer långt och kort medljud med
26 %, ä- och e-ljud med 10 %,
därefter två grupper som jag kallar
resp. talspråksfel (dit egentligen
flertalet i föregående grupp bl. a.
också hör) och konsonantanhopningsfel
(ex. lapskt) med resp. 7 och 4 %,
å- och o-ljud med 3 %, j-, sje- och
äng-ljud med vardera 2 % och så
v- och f-ljud med 1 %. Därefter
komma tje- och ks-ljud med
vardera omkring 1/2 %.
Det kan hända, att min
undersökning i fortsättningen kommer att
visa ett något avvikande resultat.
Så särdeles många procent torde det
dock icke komma att skilja på. Det
låter därför litet överraskande, när
Hesselman (sid. 124) förklarar, att
dylika gränsfall »på intet håll bli
... så talrika och förvillande ... som
vid v och f (utom möjligen (!) vid
det andra stora »crux» i svensk
rättstavning: enkel- och
dubbelskrivning av konsonant).»
Naturligtvis är en dylik
rättstavningsstatistik ej någon exakt mätare
på svårigheten att inlära de olika
stavningsreglerna. Den säger oss
ju endast, huru stor svårigheten är,
efter det en viss undervisning
åtnjutits, olika för olika ljud. Bakom
en låg och fördelaktig procentsiffra
kan ligga ett drygt arbete. Men jag
vill se den lärare, som offrar 26
(tjugusex) gånger så lång tid på
inlärandet av v- och f-ljud som på
långt medljud!
Svårigheten med dt, som i en
undersökning på 1880-talet av
Lundell uppvisades ha vållat 16 procent[2]
av alla stavfel, är naturligtvis,
tvärtemot vad Hesselman antager,
praktiskt taget fullständigt undanröjd.
Jag har endast funnit ett fall där
dt i anslutning till grundformens
d-ljud skrivits oriktigt för tt. »Den
naturliga ortografiska instinkten»
(Hesselman sid. 146) synes
överhuvud taget ha svårt att göra sig
gällande hos 13- och 14-års skolbarn i
Stockholm. —
Materialet för min statistik är ju
än så länge rätt litet och har ännu ej
blivit kritiskt bearbetat. Men jag
har ej heller ansett det nödvändigt
att med en dylik undersökning
styrka min framställning här ovan,
ty bevisföringen är, så vitt jag kan
finna, fullständigt bindande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
