Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, maj 1920 - Johnsson, A.: Bolsjevismens problem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utvecklingsprodukt och får sålunda inte
konstrueras fram. Men man har
ändock en rimlig fordran på några
riktlinjer rörande äganderätten,
statsdriften, industriens och handelns
organisation, förvaltningssystemet
etc. Vi ifrågasätta ingalunda den
ekonomiska kompetensen hos
hemmabolsjevikernas talföra ledare, vi
inskränka oss till en förmodan, att
det måhända vore av värde för
meningsfränderna att veta något om
sättet för diktaturens ingrepp i det
ekonomiska livets oändliga
komplicering, allt detta som skall
påbörjas sedan hr Höglund et
consorter övertagit regeringsmakten under
namn av kommissarier, ej statsråd,
och riksdagen under namn av
allsvenska kongressen i likhet med
allryska kongressen sammansatts efter
en reaktionär men för
kommissariernas höga syften lämplig valmetod.
Låt oss fasthålla faktum, att
diktaturen kan beräknas fortgå i 50 år,
kanske därutöver. Det ekonomiska
omdaningsarbetet sker följaktligen
successivt under nämnda tidsrymd.
Men successivt förverkligande av
socialismen innebär kapitalismens
åtminstone delvisa fortbestånd även
under diktaturen. Sålunda kan man
säga, att diktaturen och
rådskongressen, som vi kalla den, icke
prestera större grad av ekonomisk makt
än en socialistisk regering, baserad
på riksdagens flertal. Det är
emellertid märkligt att i diktaturen
ingår som viktigt moment fortsatt
tillvaro för kapitalism, utsugning,
fattigdom, arbetsfri inkomst etc. Ty
vad som ej genast kan avlägsnas,
måste bestå och diktaturen eller
bolsjevismen erkänner ju med naiv
öppenhet sin oförmåga att avlägsna
den kapitalistiska samhällsordningen
annat än under lång tidsrymd. Den
proletära diktaturen erkänner, att
förstatligandet måste anpassa sig
efter graden av den kapitalistiska
mognadsprocessen. Den inser — i
motsats till förhållandena i Ryssland
synes det — att kapitalismens
utvecklingsskede icke kan överhoppas;
den inser oundvikligheten av de små
dagliga förändringarna i
samhällsstrukturen, reformerna steg för steg,
successivt efter ändamålsenligheten,
som i sin tur förutsätter det
mödosamma utredningsarbetet, kort och
gott allt detta som man förebrår de
s. k. reformisterna och
parlamentarikerna. Förhåller det sig så,
inställer sig den frågan: om diktaturen
icke kan förändra världens utseende
mer än parlamentarismen, varför
skola vi då förorda den?
Varför skola vi då göra revolution?
Parlamentet förblir ju i alla
händelser det slutliga revolutionsmedlet.
Partiövervikt, som dikterar
riksdagsbesluten, är också en form av
majoritetsdiktatur, även om uttrycket
är olämpligt. Dessutom
understryker hr H. angeläget, att i Ryssland
icke råder minoritetsdiktatur och
skulle ju därigenom vilja visa sig så
god demokrat, att han önskar
majoritetens bestämmanderätt, ett
medgivande som i så fall blott är
skenbart, då majoriteten skulle enligt
hans uppfattning förutbestämmas
genom inskränkning i valrätten. Han
godkänner med andra ord en
majoritet, som är så funtad, att den
följer honom. Det är allt.
Nåväl. Men om denna socialistiska
parlamentsmajoritet är omöjlig att
åstadkomma? Härtill kan svaras,
att låt oss först avvakta, huruvida
nämnda möjlighet är alldeles
utesluten, innan vi upptaga till
prövning utsikten att med våld skapa
en sådan. Herr H. invänder, att
borgarna skola icke respektera en
sådan majoritet. Men om de
respektera den. Är hr H. därmed till
freds, återstår att skänka
riksdagsbesluten den erforderliga respekten.
Detta torde vara en tämligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
