Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 3, juni 1920
- Ahlberg, Alf: Höffdings religionsfilosofi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1:28
TIDEN
som religiös erfarenhet. Man kan
se det hos de israelitiska profeterna,
hos medeltidens mystiker och i
särskilt utpräglad form hos den
möderne mystiker, vars bekantskap vi
ha att tacka Flournoy. Det
försiggår här en långsam utveckling ända
fram till den tid, då det
proklamerades (här i Norden av E. G. Geijer,
Sibbern och Kirkegaard) att på det
religiösa området intet har värde,
som icke springer fram ur personlig
upplevelse.» Så har ur mystiken
den moderna
personlighetsprincipen framgått.
*
Förutom den här flyktigt berörda
avhandlingen om upplevelse och
tolkning rymmer boken flera
intressanta religionsfilosofiska studier.
Några av dem synes mig höra till
det bästa, finaste och innerligaste
vi äga av Höffding. Särskilt gäller
detta kanske de båda uppsatserna
»Om tröst» och »Træk af Bönnens
historia». Den senare röjer i sin
grunduppfattning av bönens väsen
mycken likhet med den, som
utvecklats av en svensk tänkare, Hans
Larsson, i en liten underbart vacker
meditation »Att bedja». Liksom
denne finner Höffding — och så är
väl i grunden med var och en som
äger sinne för vad religion innerst
är — icke det väsentliga i
bönen däri, att det bedes om
något. Det är koncentrationen,
samlingen inåt, enheten av människans
vilja med Guds på vilken det
kommer an. Mellan den bedjandes vilja
och Guds vilja råder inte längre
någon yttre motsättning, bönen blir
till en upplevelse av det gudomliga
i oss själva. Man kan följa
utvecklingen av bönen från en rent yttre
magisk behandling till denna
innerlighet såväl i historien som hos de
store religiösa genierna.
Höjdpunkten är här den tredje bönen, bönen i
Getsemane »det mest religiöse Ord,
der er sagt paa Jorden».
Rent psykologiskt tolkad och
tänkt utan varje supranaturalism blir
då bönen »ett poetiskt uttryck för
trånad och längtan efter något, som
i grunden redan ligger i vårt väsen.
Bönen verkar då inte bara
kraftutlösning, den är själv en följd av
en kraftutlösning som det i det
givna ögonblicket stod i individens
medvetna makt att åstadkomma.»
*
Vi ha här inte kunnat dröja vid
mer än ett par av huvudpunkterna
i denna rika och tankeväckande bok.
Än mindre medger utrymmet någon
kritik, som till slut måste röra sig
om problemet huruvida verkligen
religionsfilosofien kan bli stående vid
det rent immanenta
betraktelsesättet, som över allt är Höffdings.
Även den, som inte helt delar denna
ståndpunkt, måste böja sig med
vördnad för den djupa och fina
i d e a 1 k u 11 u r, för vilken väl
Höffding står som den mest
markante representanten. Det är en
idealist med starkt verklighetssinne
men också med blicken öppen för
de stora vidderna och de öppna
perspektiven, som här kommer til)
tals. Över bokens bästa partier
skimrar en soldisets mystik en
intellektuell klarhet och ro som för
tanken till Spinoza eller Goethe, väl
de båda personligheter, som i
Höffdings tänkande gett de djupaste
spåren. Man vill inte gärna i onödan
slita ett så vackert ord som vishet;
här tycks det mig dock på sin plats.
En djupt kännande och klart
tänkande mans rika livsvishet ger här
sin egenartade glans även åt
detaljfrågorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 16:32:37 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tiden/1920/0144.html
