Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, juni 1920 - Langenfelt, Gösta: En utredning av folkrätten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
TIDÉN
tro, att förf. på något sätt ställer
sig sympatisk till dessa företeelser.
Tvärtom torde man kunna spåra en
ovanligt frigjord och folkvälivrande
vetenskapsman, som med
beklagande konstaterar faktum. När förf.
redogör för den ständiga
fredskonferensen i Haag med de av
makterna ofta satta krokbenen för
densamma, så yttrar han därom trots
alla brister som vidlåda
konferensen, de tänkvärda orden, som vi i
dag känna igen från ett annat
sammanhang, nämligen ur Brantings
mun om Nationernas förbud:
»Hittills är det icke innehållet utan
händelsen, som är löftesrik». I sin
kritik över de olika former av
förening mellan stater, som förefinnas,
utdömes den art av förening,
(jag-begagnar i brist på annat denna icke
fullt riktiga term), som heter
statsförbund, vare sig det nu är
personal-eller realunion (jämför Tyskland).
Han betraktar dessa som tillhörande
»ett omoget eller ett förfallet
utvecklingsskede», och anar i
världsprocessen ett enande i större mått,
verkliga federationer och
världsfederationer. Det är den enda
lösningen av internationella problem.
Grunden till ett dylikt enande måste
dock vara den inre statliga
ordningen, och denna i sin tur garanteras
endast genom allmän och djup
folkbildning. Förf. har icke haft
anledning att ingå på statsläran, men
även den, måste man förutsätta,
måste ha en sundhet, som icke bara
speglar de lyckligare lottade
klassernas liv. Det är icke regeringarna,
som skola utse representanter i ett
blivande världsparlament, det är
folkrepresentanterna i inhemska
riksdagar, som skola sörja för
ombudsvalet. Härvidlag utgår jag
naturligtvis från den teorien, att
folkbildningen verkligen gjort framsteg och
burit frukt. Ar jag optimistisk
härutinnan, är förf. det i lika mått i
sin uttalade förmodan: »Av högre
kultur följa ökade behov; och ju
mera behoven ökas, desto mindre
förmår varje enskild nation att inom
sig själv finna tillräckliga medel för
deras tillgodoseende, desto mer
hänvisas hon till utbyte med andra
nationer för att i möjligaste vidsträckta
mån utnyttja naturens och arbetets
alster över allt. Och som detta
nationernas beroende av varandra är
ömsesidigt och lika för alla utan
skillnad på deras maktmedel och
fysiska styrka, bli de större
staterna alltmera nödsakade
att akta de mindres
självständighet, eftersom denn a
är ett villkor för den
fruktbara utveckling,
varförutan alstren icke skulle
kunna tillgodogöras».* För
den moderna människan grinar
genast fram det ekonomiska
rovspö-ket, som icke ser på staters
självständighet med en nitälskande
vetenskapsmans ögon.
Jag skall emellertid nu fästa
uppmärksamheten på ett par smärre
punkter, belysta av dagspolitiken.
Den första är den kinkiga punkten
om lärans förhållande till
förändringar i statens inre liv, som påkalla
utomstående makters
ställningstagande därtill. Om nämligen en
stat genomgår sådana förändringar,
att ett helt annorlunda beskaffat
statsliv därav uppstår, huru skall då
denna stat betraktas? Ar det samma
stat eller är det en ny? Denna fråga
har en viss praktisk betydelse, då
det gäller att bedöma, huruvida
staten som sådan skall anses erkänd
såsom förut eller icke. Läran har i
allmänhet ansett, att sådana
förändringar icke upphäva det gamla
erkännandet. Det anses icke, att
staten genom övergång från monarki
till republik eller minskning i dess
*) Kurs. av mijr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
