Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, juni 1920 - Langenfelt, Gösta: En utredning av folkrätten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÖSTA LANGENFELT: EN UTREDNING AV FOLKRÄTTEN. 131
område, råkar i nytt läge, utan den
existerar allt fortfarande (sid. 45).
Men om nu sådana förändringar,
inträda, som exempelvis i Ryssland,
uppstår onekligen en brydsam casus.
Härvidlag kunna andra makter
visserligen åberopa, att de icke erkänt
den nya (sovjet-) regeringen, utan
därigenom anse sig ha fria händer
mot Ryssland. Prejudikat att man
kan bryta de diplomatiska
förbindelserna, då en ny, revolutionär
ordning och styrelse kommit på ett
lands lott, just med detta land,
finnas. Men detta förändrar,
enligt mitt sätt att se, icke rikets krav
på bevarad territoriell storlek, om
den gamla ordningen skulle komma
åter till sin rätt. Denikins not till
Versailles är i så måtto befogad
(nämligen att ententen icke kan
erkänna delar av ryska väldet som
självständiga utan Rysslands
hörande). Å andra sidan faller det
väl icke någon statsman in att ge
efter för detta teoretiserande.
Här synas två motsatser i
problemet. A ena sidan skulle ententen
på grund av lärans bestämmelser
vara förhindrad att följa
humanitetens röst och erkänna
randstaternas suveränitet. Å andra sidan kan
den åberopa, att den nuvarande
ryska regeringen redan givit sitt
erkännande till randstaterna, men
denna regering är ju icke erkänd av
de övriga länderna.
Problemet upprullas vidare. All
folkrätt är teori och historien är den
enda faktor, som skapar rätten. Det
synes tydligt i det fall, att
bolsje-vikerna skulle hävda sig länge, länge
och emigrantregeringarna bli allt
mer förbisedda och kraftlösa. Då
måste sägas, att sovjetregeringen är
arvtagare till den gamla regimen.
Då måste också faktum förr eller
senare erkännas.
Alltså med stöd av lärans teori
skulle sovjetriket kunna betrakta sig
som arvtagare till de åt den gamla
regimen givna löftena. Som var man
vet, har dock icke denna regel följts.
Det har tvärtom från alla håll sagts,
att erkännande av den nya
regeringen — och följaktligen den nya
statsordningen — icke ägt rum.
Men det säges också (sid. 11): »Ar
staten icke organiserad efter tidens
fordringar, så är denna inre
organisering visserligen en statens inre
angelägenhet, vari utlandet icke äger
inblanda sig, men utlandet äger mot
den lösa inre organiseringens
hotande inflytande på beståndet av
förbindelserna med den staten vidtaga
de åtgärder dess egen säkerhet
fordrar och inom det av folkrätten
givna svängrum uppställa villkor för
varje förbindelse med den så
organiserade staten.» En stat kan icke
ostraffat isolera sig eller så
grundligt revidera sin inre statsordning,
att folksamfundet därav skadas.
Med statsordning av vad slag den
vara må, följa plikter mot
folksamfundet. — Här är dock icke anat
av förf., vilka förhållanden som
kunna uppstå genom en ny
ekonomisk syn på tillvaron. Ryssland har
sökt genomföra — under Lenins
ledning — en kommunistisk stat i
stort; det har icke heller gjort
någon hemlighet av att det arbetar
för att omvandla världen i samma
riktning. Radeks yttrande, att »våra
beskickningar i främmande land äro
lika många agitationshärdar för
bol-sjevikisk propaganda», pekar hän på
ett alldeles nytt subjekt för
folkrättsforskning. Om man lägger det så,
att denna förstuckna propaganda
i viss mån är att betrakta sorn
en världserövring (bolsjevikernas
världsrevolution), torde ett
inskridande från andra makter kunna
anses vara berättigat. Det är dock
tvivelaktigt, huruvida ideella syften
såsom i fallet med bolsjevikernas
ideologi kunna tillmätas denna be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
