Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, juni 1920 - Händelser och spörsmål - Vad är modern liberalism - Kyrkomötets vetorätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄNDELSER OCH SPÖRSMÅL
139
ligen vara pä tiden, att liberalismen [-erkänne]’-] {+er-
känne]’+} att den upphört att existera såsom
ott självständigt tankesystem.
Vad är modern liberalism? "Da
obeslutsamma och programlösa" — det enda
riktigt vissa av alltsammans.
Kyrkomötets vetorätt.
Med anledning av motion av Arthur
Engberg har riksdagen på förslag av
konstitutionsutskottet beslutat hemställa till K.
M:t om utredning av frågan, i vad mån
kyrkomötets rätt att med konungen och
riksdagen lagstifta i kyrkolagsfrågor, må
kunna avskaffas och ersättas av en rätt
att i dylika frågor avgiva utlåtande, samt
för riksdagen framlägga det förslag,
vartill undersökningen kan föranleda. Det
principiellt synnerligen viktiga beslutet,
vilket som synes går ut på avskaffandet
av kyrkomötets vetorätt, fattades i andra
kammaren med 91 röster mot 71, i första
med 60 mot 40.
I den intressanta utredning, motionären
låtit föregå sitt yrkande, och vilken vi med
hänsyn till sakens vikt här referera,
påpekar han, att den kungl, förordningen
angående allmänt kyrkomöte den 16 nov. 1863
kan betraktas som en kompensation åt
kyrkan för förlusten av ståndsreprescnta
ti oiisrätten. Kyrkomötet inrättades
emellertid icke för att övertaga prästeståndets
funktioner. De ideella motiven till
institutionens skapande bottnade i kyrkans
strävan till enhet mot de separatistiska
rörelserna och i hennes strävan till
självständighet gentemot statsmakten.
Lagutskottet vid 1853—54 års riksdag,
då frågan om upprättande av ett
kyrkomöte var före, hävdade gentemot
kyrko-lagskommittén, att lagstiftningsrätten allt
jämt borde vila där den förut vilade, och
att kyrkomötets befogenhet följaktligen
borde begränsas till att upptaga endast de
ärenden, som konungen överlämnat till
detsamma, samt till att i dessa ärenden
endast avgiva utlåtanden. Oppositionen
anmälde sig från två håll. Å ena sidan från
de högkyrktiga, som med professor E. G.
Bring förfäktade, att, eftersom
kyrkomötets befogenhet skulle inskränkas till en
rådgivarcs roll, ingen anledning förelåge
att för detsamma stadga någon viss form.
Ä andra sidan från bondeståndet, som
förklarade, att "då Kungl. Maj:t icke är
förhindrad att genom R. St. inhämta
folkets opinion och tankar såväl i kyrkans
angelägenheter som i allt annat, vad till
rikets och folkets sannskyldiga nytta hö
rer", intet behov av särskilda kyrkomöten
förelåge.
Det intressanta i problemläget vid
1853—54 års riksdag är, säger motionären,
att redan då kravet på
representationsreformen präglar vissa gruppers hållning till
frågan om kyrkomötet. Från förfäktarna
av representationsreformen framföres näm
ligen i genomskinlig form tanken på att
genom kyrkomötets inrättande skapa ett
vederlag, som skulle kunna försona
prästeståndet med kravet på
ståndsrepresentationens avskaffande.
Vid 1862—63 års riksdag framlägges
re-geringsförslaget till Förordning om allmäni
kyrkomöte. Det var i själva verket
vederlaget för att vinna prästeståndets bifall
till den vid samma riksdag framlagda pro
positionen om representationsreformen.
Kalkylen var emellertid felaktig.
Motionären anser det vara otvivelaktigt, att
prästeståndets motstånd mot representations
-formen icke bröts genom det ’erbjudna
vederlaget. Sanningen är nog, att det var
en yttre, ofrånkomlig nödvändighet, som
bragte Ole rus comitialis till kapitulation.
Men det torde vara lika sant, att det var
i förhoppning om att vederlaget skulle
underlätta representationsreformens
genomförande, som t. ex. bondeståndet denna
gång-gav sitt bifall. Så blev förordningen av
riksdagen antagen. Genom ändringen i R.
F. §§ 87, 88 och 114 var segern för kyr
käns maktstrid bekräftad. För det
frikostiga priset av kyrkomötets
grundlagsfästande som en tredje statsmakt köpte
1865 års reformatorer den nya
representationsordningen. Karaktäristiskt för
kyrkans maktsträvan var, att man från
kyrkligt håll gjorde ett klumpigt försök att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
