Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, juni 1920 - Händelser och spörsmål - Kyrkomötets vetorätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
TIDEN
genom yrkande på ett inryckande i själva
kyrkomötesförordningen av R. F. §§ 87 och
88 i deras föreslagna nya lydelse och
genom att få dem förklarade att vara
jämväl av kyrkolags natur försökte lägga
avgörandet över kyrkomötesinstitutionens eget
vara eller icke vara i kyrkomötets hand.
I den kungl, propositionen angavs som skäl
till ändringarna i R. F. §§ 87, 88 och 114,
att statskyrkan med den nya
riksdagsordningens antagande skulle upphöra att
genom ett särskilt stånd vara representerad i
nationalförsamlingen. Att detta skäl icke
kunde vara det verkliga framgår redan
därav, att före representationsformen
endast tre stånds bifall erfordrades för att
förslag till sådana lagar, som i §§ 87 och
88 regeringsformen omförmäldes, skulle
anses vara av Rikets Ständer antagna, och
att grundlagen icke till prästeståndets
förmån medgav något undantag från denna
regel med avseende å kyrkolagsfrågor.
Sålunda är det uppenbart, att Icyrlcomötet
numera äger vida större befogenhet i
dylika frågor än ’prästeståndet någonsin ägde.
I detta sammanhang förtjänar anmär
kas, att redan vid prövningen inom högsta
domstolen av förslaget till
kyrkomötesförordning starka invändningar gjordes mot
den maktställning, som den nya
kyrkorepresentationen skulle få. En ledamot av
högsta domstolen anförde bl. a., att. om vid
sidan av riksdagen ställdes en annan, av
denna oberoende representation för kyrkan,
med mindre makt men större anspråk,
detta måste i längden framkalal
stridigheter, som förlamade dem bägge, så frami
icke endera lyckades undertrycka den
andra.
Det dröjde ej heller länge, förrän inom
riksdagen yrkanden framfördes på ett
upphävande av kyrkomötets maktställning.
Sålunda väcktes redan år 1881 i andra
kammaren tvä särskilda motioner, dels att
kyrkomötesförordningen skulle upphävas,
dels ock att ur §§ 87, 88 och 114
regeringsformen skulle uteslutas de
bestämmelser, som avse kyrkomötets befogenhet.
Och sedan ha oupphörligt motioner i denna
riktning framkommit, men fallit, i allmän-
het på den reaktionära första kammarena
motstånd.
Sista gången det före nuvarande motion
skedde var år 1910 genom en motion i
andra kammaren av herr Emil Kristensson,,
som grep tillbaka på det i
grundlagsmotionen år -881 framställda yrkandet att ur
§§ 87, 88 och 114 regeringsformen
utmönstra allt som har avseende på
kyrkomötet. Konstitutionsutskottet avstyrkte
bifall till motionärens hemställan. Första
kammaren biföll även nu, utan votering
utskottets hemställan, medan andra
kammaren efter dubbla voteringar med 109 röster
mot 88, som tillföllo utskottets hemställany
biföll den till förmån för motionen av
givna reservationen.
Efter denna historiska överblick övergår
motionären till en principiell granskning
av förhållandet mellan stat och kyrka.
Kyrkomötets nuvarande statsrättsliga
ställning kan, säger han, knappast
betraktas som förenligt med statskyrkans egen
ide. Statskyrkan kan nämligen icke ses.
som ett gentemot staten självständigt
rättssubjekt. Den är en viss sida av statens
verksamhet. Staten är organiserad för
skilda verksamheter. För undervisningens
syften har den en skolorganisation, för
nationalförsvarets syften en’ militär
organisation o. s. v. Sammalunda har den föi
sina religiösa syften en kyrklig organisa
tion. Det faller ingen in att betrakta
skolväsendet eller militärväsendet som ett gent
emot staten självständigt rättssubjekt.
Skulle det då finnas något rimligt skäl att
inrymma en undantagsställning åt
kyrko-väsendet? Med reformationen infogades
kyrkoväsendet som ett integrerande led i
statens organiserade verksamhet. De
kyrkliga organen blevo därmed statsorgan,
sammanstrålande i centralregeringen. Den
kyrkliga förvaltningen blev en sektion av
den allmänna statsförvaltningen med sin
administrativa toppmakt i regeringsmakten.
Ända till 1863 års förordning om allmänt
kyrkomöte var också detta sakförhållande
formellt bekräftat därigenom att — såsom
det heter i förordet till det första allmänna
kyrkomötets förhandlingar 1868 — "ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
