Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, juni 1920 - Händelser och spörsmål - Kyrkomötets vetorätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄNDELSER OCH SPÖRSMÅL.
141
annan kyrkorepresentation fanns än
stats-representationen, t. f. varav kyrkans
ärennen måste avhandlas på riksdagarna".
Realiserandet av kravet på ett allmänt
iyrkomöte med lagstiftande befogenhet
betydde i själva verket statsrättsligt en
principiell brytning med det förgångna. Om
man så vill, kan man i
kyrkomötesinstitutionens grundlagsfästande i R. F. §§ 87,
-88 och 114 se en seger för strävan att åt
statens kyrkliga verksamhet inrymma en
.särställning, som innebär icke blott dennas
relativa autonomi inom systemet av statens
organiserade verksamhet över huvud, utan
Hven en rätt för kyrkan att statsrättsligt
få sitt möte betraktat som omedelbart
statsorgan, d. v. s. ett organ, som genom
själva författningen får sin
organställ-ning och därför icke har lydnadsplikt till
•andra statsorgan. Därmed råder det
egendomliga förhållandet, att kyrkan
visserligen å ena sidan är liktydig med staten
såsom organiserad för det religiösa
ändamål, men å andra sidan i och genom
kyrkomötet framträder med anspråk på att be
traktas som medbestämmande statsmakt.
Det är nu den i R. F. § 87 inrymda veto
rätten för kyrkomötet, som konstituerar
dettas ställning som omedelbart statsorgan.
Det heter: ’’Riksdagen äge ock gemensamt
med konungen stifta, förändra eller
upphäva kyrkolag dock att därvid erfordras
samtycke jämväl av allmänt kyrkomöte."
Förhoppningarna att genom kyrkomötets
skapande åstadkomma en kyrklig enhets
front och sektväsendets övervinnande ha
visat sig bedrägliga. Den frikyrkliga
rörelsen har gått fram, med sällspord styrka
och vinner oupphörligt i omfattning.
Bekännelsens enhet — den enda möjliga
grundval varpå en statskyrka utan
kränkning av religionsfrihetens fordringar kan
fotas — är en tom fiktion, som motsäges
■av verkligheten. På punkt efter punkt har
statskyrkotvånget fått ge vika. Det
allmänna rättsmedvetandet har mer och mer
givit rum för religionsfrihetens princip.
Rätten för varje medborgare att utan
ändring i hans medborgerliga rättigheter fritt
ansluta sig till vilket kyrkligt samfund
honom lyster röner allt mindre gensaga.
Religionstvånget förvittrar, och
lagstiftningen är i olika avseenden i färd med att
bekräfta faktum. Med andra ord: Det ena
av de båda ideella huvudmotiven för det
allmänna kyrkomötets inrätande har
förlorat varje bärighet. Återställandet av
kyrkans enhet är fåfängt. Den är ohjälpligt
sönderbruten och sönderbrytes allt mer.
Det säger sig naturligtvis självt, att
anspråken på den sortens självständighet från
kyrkans sida mot staten, som skulle ligga
i grundlagsfästad rätt för kyrkomötet att
spela rollen av omedelbart statsorgan, i och
med denna utveckling sakna varje skymt
av berättigande. Ju mer statskyrkans
faktiska maktställning i nationen undergrävts
och försvagats genom den religiösa och
irreligiösa separatismen, desto orimligare
har det blivit, att kyrkomötet skulle
bevaras i sin genom bestämmelserna i R. F.
§§ 87 och 88 tillerkända befogenhet.
Bestämmelserna i fråga äro redan till den
grad kraftlösa, att ett försök från
kyrkomötets sida att ta upp strid med riksdag
och regering obönhörligen skulle lykta i
ett nederlag.
Strävan att göra kyrkan självständig
gentemot staten sjönk samman till följd
av kyrkans lossnande grepp om nationen.
Drömmen om en "stark kyrkopolitik",
som utan räddhåga läte kyrkomötet träda
ut i kraftmätning med riksdag och
regering, har jämmerligen grusats. Men
därmed har jämväl det andra ideella
huvudmotivet för anspråken på grundlagsfästa
konstitutionella befogenheter för
kyrkomötet bragts till tom kraftlöshet. Under
sådana förhållanden måste alltså kravet pá
ett utmunstrande ur R. F. §§ 87 och 88
av där angivna vetobefogenhet anses i
högsta grad välmotiverad.
De 54 år, under vilka kyrkomötet haft
grundlagfästa funktioner ha varit ett enda
gäckande av de förhoppningar, man under
1800-talets förra hälft knöt till dess
upprättande. Frikyrkotankens segerkraft har
blivit oemotståndlig, och för de
mångtusende medborgare, som förneka all inre
tillhörighet till kyrkan och därför antingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
