Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, juni 1920 - Hirdman, Gunnar: Anna Lenah Elgström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNAR HIRDMAN: ANNA LENAH ELGSTRÖM.
169
här som i alla sina andra verk. Och
häri tycker jag att hon påminner
om den norske djupblickaren, så
skeptisk och innerlig i förening. De
fattiga och elända hon för oss
samman med äro varelser som hålla sig
uppe blott med hjälp av illusioner,
om vilka de äro till hälften
medvetna, men som de bära för att
skåda igenom, de hållas uppe av
var sin lilla »livslögn». Ibsen har
ju visat hur detta förklarar
människors liv och fortlevnad i vidare
utsträckning än folk vanligen anar.
Även för Anna Lenah Elgström står
det klart att inte blott »Gamla
Gatans» elända leva på samma osäkra
grund, i några av hennes senare
verk leva människorna visserligen
till det yttre tryggare, men i sitt
inre anande mäningslösheten och
hopplösheten, mot vilken alla väsen
måste skydda sig. Dock,
personlighet sk ra v et, också något
ib-senskt, som i denna första bok blott
skymtar fram och oftast skymmes
och blir konfust genom den nästan
buddistiska med-känslan och
jag-utplåningsbegäret, blir sedermera allt
klarare och löser småningom ut den
stilla, starka glädje, som
egentligen hör till det djupa, innerliga
kännandet av livet.
Illusionernas hus vid Gamla
Gatan — var är diktarens värld att
återfinna på den profana
stadskartan? Ah, jag ser tydligt för mig
den gamla, krokiga, smutsiga och
mörka Glasbruksgatan i Stockholm,
på Söders stenbranter rakt ovanför
Stadsgårdshamnen, med lumpboden,
busarne, skökorna — och råttorna.
I min tidigare ungdom hade jag
ofta mina vägar där, varje kväll när
jag från Norr och Staden vandrade
till mitt näste i Vita Bergen letade
jag mig upp för de ruckliga
trapporna, där nu uppfartsvägen till
Söder går och sedan genom
Glasbruksgatan fram till Nytorget. Och
x varje sådan kväll möttes man
fler-faldigen av tilltalet: »Hörnu ,herrn,
ge en fattig sate en slant till
nattlogi, det fattas bara 10 öre!» Ofta
var detta introduktionen till långa
samtal utanför »Träffens» port, eller,
om ej timmen var för sen, på någon
ruskig »sylta». Simpelhet och
cynism var ju det som oftast kom fram
i dessa mötesstunder, men någon
gång kunde det genom smuts och
råhet glimta fram något oväntat rent
från de djupt gömda schackt, som
även hos busen och skökan måste
få bära det vackra namnet själ.
Dock är det inte förnämligast
människor på d e t stadiet, hon
skildrar i denna första bok — inte
förrän i »Fattigfolk» komma de — nej,
de befinna sig verkligen ett
pinnhål högre upp på den sociala skalan;
de tigga ej ihop till nattlogi på
»Träffens», de supa ej på syltan och
älska ej i portgångarna, de äro
verkligen icke rena slöddret, de äro
bohémer med relativt fast bostad
mellan vräkningarna, ganska säker
bostad t. o. m. då de hamnat i
Illusionernas hus, hos Kristina
Ehr-brecht, frälsningssoldaten, som inte
har hjärta att låtsas om hyran, hur
fattig hon än är. Men
egendoms-lösa äro de, utan fast anställning,
framtid och alla möjligheter,
förtryckta av omständigheter och
förtrampade av de lyckligare
människorna, rotlösa i tillvaron,
förtvivlade över all meningslösheten skulle
de vara om de ej hade sin lilla lögn
att leva på. På ett hår hänger deras
fattiga liv, ett bedrägligt hopp
håller dem uppe — livslögnen, vill man
gärna säga.
En gammal misslyckad lärarinna
skulle svälta ihjäl på sina
översättningar om ej hoppet höll henne
uppe, hennes hopp är att få ihop
600 kr., som förläggaren fordrar
som säkerhet innan han tar emot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
