Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, juni 1920 - Hirdman, Gunnar: Anna Lenah Elgström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
TIDEN
hennes bok, som hon bara har att
ge ut.
En nervsjuk litteratör sliter ut sig
för att någon gång få ro att dikta,
det är hans bedrägliga hopp, som
ständigt gäckas. Hur mången
stackare känner ej i Leijons öde igen
sitt eget!
En liten kvinna jagar efter den
stora kärleken, ständigt gäckad av
smärre förbindelser.
Alla jaga de efter lyckan, som de
aldrig skola nå, alla hoppas de på
något, som ständigt skall gäcka
dem, under dem alla gapar
meningslöshetens avgrund fast de inte
våga se den, de ljuga bort den med
sina illusioner. Alla ha de sin
illusion, sin lögn — alla utom Kristina
Ehrbrecht frälsningssoldaten,
»hjältinnan». Här har ju armén sitt fält;
och här går ensajn Ehrbrecht mitt
i all synd och skam upprätt och
leende och seende igenom allt utan
att förtvivla. Alla ha de sin lögn
utom hon.
I vår irreligiösa tid brukar man
påstå att det i verkligheten hänger
ihop på rent motsatt sätt. De
religiösa frälsningssoldaterna i
synnerhet, anser man leva på lögn och
illusion, deras lycka och glädje och
livslust brukar man säga vara
grundad på självbedrägeri. Men här
kommer nu en ung diktare och visar
alldeles motsatsen. Den religiösa
behöver icke lögnen men väl de
andra. Och detta påstår vår diktare
utan att stödja sig på någon modärn
filosofi, vare sig från Göteborg eller
Amerika!
Är det fråga om en apologi för
kristendomen.
Knappast. Där är lika mycken
buddism, om man så vill.
För religionen? Kanske det!
Om »hjältinnan» berättas det: Allt
sedan hon i sitt 25 :e år, då hon till
alla sina vänners förundran avbröt
en lovande konstnärsbana för att gå
in i frälsningsarmen, hade hon
arbetat bland de fattiga och lidande.
Det var icke emedan hon blivit
omvänd, ty ehuru en religiös natur var
hon knappast ens ännu kristen, utan
därför att hon icke längre kunde
härda ut att blott arbeta för sig
själv och sin egen karriär, då det
fanns så mycken nöd i världen, och
emedan hon just i armén lättast
kom den nära.
Vad alkohol är för en drinkare,
det hade människokärleken — men
en sorgsen, resignerad kärlek —
blivit för henne ...
Ett enda offrande av sig själv
var hennes liv. »Brinna skall man!
Och hon brann natt och dag!» Av
kärlek och offervilja är hon sublim.
Allt för god är hon för de människor
hon offrar sig för. De förtala och
bedraga henne och skulle ha gjort
det än mer om de ej hyst ett
egendomligt medlidande med henne —
»de trodde, tycktes det, att hon icke
var riktigt klok». Hon märkte det
och gick dem ännu närmare. Hon
lärde sig deras språk och levde sig
in i deras föreställningar, hon ville
bli en av dem.
»Dock, oupphörligt misslyckades
och misslyckades hon, tills sorgsen
maktlöshet blev hennes dagliga bröd
— hennes kunskap gjorde inte
någon nytta.
Ty ännu har ingen människa
kunnat hjälpa en annan.»
Även den illusionen var Kristina
fri ifrån, tron att den ena människan
kan hjälpa den andra. Hon, vars
hela livsgärning var att hjälpa, att
ge ut sig själv för de många som
äro i nöd, hon hade dock varit nog
samlad och stark att se, att ytterst
och till sist kan en människa icke
hjälpa en annan.
(Denna tragik har ju den norske
förf. Johan Böjer byggt sin roman
»Världens ansikte» på.)
Vad har hon sedan att leva för,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
