Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, juni 1920 - Hirdman, Gunnar: Anna Lenah Elgström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNAR HIRDMAN: ANNA LENAH ELGSTRÖM.
171
Kristina Ehrbrecht? »För att göra
sin plikt,» svarar hon den skeptiske
Leijon. Men när man nu intet kan
göra? För en annan. Har man
plikt mot sig själv? Kanske är det
plikt nog att gå värdigt och rakt
genom ett liv, som gjorde andra
ömkliga och klagande.
En estetisk moral i så fall, svarar
filosofen av facket. Nå. I Anna
Lenah Elgströms senare
produktioner få vi denna livssyn klarare
formad.
Nu fråga vi emellertid: Hur
känner hon dessa människor, dessa inte
alltför vanliga, inte alltför lätt
ge-nompejlade eller lättolkade? Ty de
äro ju icke blott sedda utifrån,
hon är ju inne i deras lilla,
svåråtkomliga värld, i deras
föreställningar och känslor och vaga viljande.
Hon har själv varit vid slummen.
Utan att som Kristina Ehrbrecht
offrat sin konstnärsbana. Sin konst
<offrar hon sannerligen icke för något
i världen. Jag föreställer mig dock
att hennes själstillstånd vid det
tillfället var ganska analogt med det
hon skildrar hos Kristina: »det var
icke emedan hon blivit omvänd, ty
ehuru en religiös natur var hon
knappast ens ännu kristen–––––».
Eller kanske det jag föreställer mig
kommer bättre fram medelst en
jämförelse med den skakande
berättelsen: »Två av Röda korset».
Den dådlystne, käcke
journalisten, som vistades bland de kristna
på den av boxarne hotade
anstalten, förvånas i början över de
kristnas galenskap, när han ser dem
bereda sig på att dö hellre än att
förneka; själv är han så glad att han
har sin frihet och sitt liv säkrat
genom att säga ett ord, som intet
kostar honom, men ju närmare
döden kommer, dess större blir hans
beundran för de kristnes
ståndaktighet och oräddhet, han ryckes med
av beundran och hänförelse för det
heroiska, han ser dem vara i stånd
till, och så blir han själv i det stora
ögonblicket — icke kristen, men —
heroisk.
Månne det icke gått Anna Lenah
Elgström på samma sätt? Qlad och
nyfiken gick hon kanske in i
gränden, ner till Gamla Gatans folk;
dragen till det intressanta blir
hon tagen i det sköna, som finns i
allt fult, blott ett varmt hjärta
skälver i smutsen.
Inte detsamma men något, som
tjänar att anföras i detta
sammanhang, uttrycker Huysmann med en
bild. Man går vägen fram genom
ett landskap i solnedgången.
Avlägset ser man en bondby med
människor i vardagligt arbete.
Avståndet och solguldet breder över
tavlan ett vackert, romantiskt skimmer.
»Så vackert de fattigas liv ändå kan
vara!» utropar man och går närmare.
Men ju närmare man kommer ju
mer försvinner det poetiska skimret
över tavlan och kommen ända fram
ser man att »verkligheten» inte alls
var så skön. Männen voro grova
och smutsiga, kvinnorna härjade och
fula, arbetet tungt, rörelserna
klumpiga, språket rått. »Det var riktigt
fult,» säger man och går igen. Men
om man i stället stannar, dröjer kvar
där länge, så kan tavlan ändra sig
ytterligare. Man lär känna
människorna och deras ställning till livet
och varandra, man ser in i dem och
känner småningom sympatien växa
fram. Männen äro inte så grova
och kvinnorna inte så fula som det
främmande ögat först såg det. De
ha annat att säga varann’ än vad
först nådde vårt öra. Vi få tillträde
till deras inre värld, kanske inte
helt på djupet, men dock så att vi
få något mer än vad för ögonen är.
De få vår sympati och vårt intresse,
och de bli skönare igen fastän på
ett annat sätt än den första
fjärr-bilden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
