Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, juni 1920 - Hirdman, Gunnar: Anna Lenah Elgström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNAR HIRDMAN: ANNA LENAH ELGSTRÖM.
173
kunna vi likväl icke fatta den? Inte
ännu, kanske aldrig. Vad bråkar
han idå för ? Hur många ha inte dött
utan att fatta den. »Skulle inte han
också kunna dö för den? Jo, men
icke klagande, icke undergiven.
Nej! Kämpande för att komma den
så nära som möjligt, för att
åtminstone ana dess storhet–––––-Det
var därför han levde.» Men var
icke detta en längtan efter
gemenskap, att komma ur den stora
ensamheten, i vilken han alltid levt?
Ty hur glad blir han ej då ban möter
den kvinna, med vilken han genast
känner den innerliga släktskapen,
kärleken.
Och hon, en av dessa märkta, så
stark inför andra då hon såg dem
med de genomskådande ögonen,
men så svag inför sig själv, liksom
hon varit alltför bräcklig att bära
den stora hemligheten, vart
sträcker sig hennes längtan? Är det ej .
efter gemenskap, för att komma ur
den ensamhet, som till sist blev
henne för ödslig? Och hon gladdes
åt kärleken, gemenskapen med
denne ensamme man, själsfränden.
Denna kärlek skulle lösa henne ur
ensamheten.
Besviken blir hon. En illusion var
det. Svår att bära var besvikelsen.
Hur gärna skulle hon icke eljest ha
dött — ty hon måste dö, det visste
hon, i samma stund hon föder
barnet åt sin älskade. Det hade hon
burit utan klagan, men att hon ändå
var samma ensamma, hjälplösa
varelse, som hon alltid varit, det var
för svårt.
Men småningom lär hon sig förstå
— förstå hur fåvitsk och futtig hon
varit, då hon väntat och trott att
detta var ändamålet med
kärleken, hur kortsynt hon var då hon
förebrådde livet att det ville liv
och intet annat än liv.
»Men illa hade hon tagit emot
budskapet — trott att det var kär-
lekens bön — hans till hennes —
att ensamheten var slut — lyckan
kommen — alls icke förstått, att det
i stället var livets befallning till
släktet — livet, som icke vet av sina
verktyg, icke frågar efter om de
existera, långt mindre då hur,
innan deras stund att återbörda sina’
pund och fylla sina ändamål är
kommen och de, likt gnistor, träda fram
ur mörkret och bliva till, få mening
och vikt först i det ögonblick de
försvinna.
Hon log nu, modigt och lugnt, åt
sig själv. — Och i denna väldighet
hade hon höjt sin lilla gråt, frågat
sina sorgsna, små frågor, tredskats,
knotat och anklagat — — — Hon
såg dem för sig — löv som föllo —
tänkarna och hjältarna, vilka
grubblade och stredo för att föra släktet
framåt — kvinnorna som våndades i
födslosmärtor för att föda dem
lär– jungar och kämpar — kvinnornas
män, vilka arbetade för att
vidmakthålla de nya liven — alla, alla kände
och älskade hon i detta ögonblick.
Ingen av dem arbetade för sig
själv, innerst stredo de alla för det
kommande, strävade de medvetet
eller omedvetet mot alltets okända
mål —–––-Modiga voro de, hon
älskade dem, varmt och medlidsamt
och brinnande sände hon dem sin
kärleks hälsning genom de ödsliga
vidderna — — —»
Mer än andra måste hon lära sig
förstå, förstå och ödmjukt böja sig,
giva sig, försvinna, ödmjukt,
tacksamt och med glädje.
Det har sagts att »Havsboken» är
ett verk av en pessimist. Nej, jag
är visst icke pessimist, svarar hon
själv. Paradox, tänker mången då
han hör det. Den som ej löser
paradoxen med att på nytt läsa
»Havsboken» må söka göra det —
kanske med mera framgång — med
att genomläsa hennes nästa bok,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
