Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5-6, sept.-okt. 1920 (tillägnat Hjalmar Branting) - Karleby, Nils: Internationalens anda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alltid rätt snart vara byggda på lösan sand och ändande i reaktion. Men
denna inre utveckling sker med naturnödvändighet långsamt: den är
ett växande, liksom mänsklighetens vandring mot frihet är ett växande.
Man kan blåsa upp en bubbla: men man kan icke hindra att den
slutligen brister. Men varje socialistisk aktion är en bubbla, om den
spänner vidare än arbetarklassens inre mognad och kvalifikation räcker.
Det kan väl skapas en jesuitisk socialism: för arbetarna men icke
genom dem; men den har då också helt förfelat sitt mål att innebära
en mänsklighetshöjning. Den får tvärtom omedelbart ett intresse av att
hejda arbetarnas andliga och organisatoriska utveckling och av att
hålla den nere: ty varje rörelse blir ju emot det bestående, vilket
emellertid är ett utslag av det absoluta.
Den första Internationalen sprängdes till slut. Den hade fyllt sitt
värv. Men det är ett upplysande faktum, att den formellt sprängdes
på kampen mellan Marx och Bakunin: mellan tolerans och absolutism,
västerland och österland.
Men när den andra Internationalen under nya former och under
nya förhållanden kom till, var detta möjligt endast tack vare den fasta
grund, som den första under Marx ledning lagt. Och den bars redan
från början av samma anda. I den berömda Inauguraladressen fanns
icke ett ord om stridande kyrkor och sekter: vilken skillnad mot de
manifest, som Internationalens ryska opponenter de senaste åren
utslungat! Utan det var en framställning av faktiska ekonomiska
förhållanden, avspeglade främst i engelsk statistik, som intog huvudplatsen.
I denna framställning saknades icke en påpekning av vikten av
tio-timmarsdagen och andra sociala reformer, som de engelska arbetarna
tillkämpat sig. Det fanns intet revolutionärt ordflöde: men det talades
om att det nu var en trängande uppgift för arbetarklassen att
förvärva politisk makt — makten sades det icke ens — för att trygga sitt
framsteg. Och arbetarklassen skulle uppmärksamt följa den
internationella politikens spel för att mot kabinettens ödesdigra lek i
hemlighet med människors och nationers öden vara på sin vakt, för att hävda
så långt dess makt räckte i den internationella politiken "de enkla
rättens och moralens lagar, som skulle reglera förhållandena mellan
enskilda, såsom högsta lagar även nationerna emellan".
Icke ett ord om den enda sanna tron, icke ett ord om förrädare
mot den rätta läran: endast denna oemotståndligt gripande enkla
appell till verksamhet för arbetarklassens emancipation. Men så kunde
denna inauguraladress också sluta ärligt och fruktbärande med
parollen : "Arbetare i alla länder, förenen Eder!"
Förenen Eder — sträven gemensamt för Edert mål, låten icke
sekte-rismens förbannelse smyga sig över lederna!
— 236 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
