Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 5-6, sept.-okt. 1920 (tillägnat Hjalmar Branting)
- Karleby, Nils: Internationalens anda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var Marx anda. Ej heller denna gången hade den segrat utan
strid: den italienske revolutionären Mazzini hade velat göra
Interna-tionalen till ett instrument för sitt patent, sin absoluta visshet att om
regeringarna störtades, bleve världen fri.
Livets anda, som även denna gång segrat över dödens. Ty alla
dessa absoluta lösningar, som presentera sig fixa och färdiga till
uppfyllelse — vad äro de annat än dödens fläkt ? Livet har ingen absolut
lösning, det fortgår ständigt, människorna måste dagligen brottas med
sin samvaros och tillvaros problem. Rum för tankeutbytet, rum för
idéerna, rum för livet!
Det är Internationalens anda.
Arbetets anda.
*
Och andra Internationalen har sprängts?
Det är inte mera tragiskt än att den första sprängdes.
Men det är en tröst och ett framtidslöfte däri, att sprängningen skett
■efter samma linjer som första gången. Till och med på ryskt initiativ;
Lenin följer troget Bakunins traditioner. Österlandet, absolutismen
— speglad i Moskvavillkoren och galgarna — som ånyo värker ut ur
den västerländska kropp, där den aldrig kan trivas.
Men Internationalen lever, och dess anda är vad den varit. Hur än
formerna kunna komma att gestalta sig, innan övergångsårens oro
har lagt sig: på en annan grund än tolerans och ömsesidig hänsyn kan
aldrig Internationalen vila, om den skall vara mera än en sekt.
Interna-tipnalen måste vara en levande organism, icke en artificiell produkt. En
sådan levande organism har sina ofullkomligheter: den måste räkna med
verkligheten, med människors och nationers särförhållanden. Den når
aldrig det högsta idealet, blott en diagonal mellan skiftande viljor, vilka
var på sitt sätt sträva mot det högsta. Men den lever! Den
artificiella konstruktionen sätter sig över sådana småting som livet och dess
invecklade problem: den har funnit det absoluta, den kommenderar och
står rak och fin som den preussiske major, som förbjöd revolutionen —
och vaknade vid att livet bedragit honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 16:32:37 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tiden/1920/0259.html
