Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5-6, sept.-okt. 1920 (tillägnat Hjalmar Branting) - Olsson, Oscar: Socialismens kultursamhälle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varje samhällsutveckling, under det att socialdemokraterna äro
övertygade om att produktionen bäst främjas genom borteliminerandet av
det privatekonomiska intresset. Samhällssolidariteten som levande
kraft, medvetandet om att ingen annan har makt att lägga sig till med
mitt arbetsresultat på grund av sin ekonomiska ställning utan att lämna
full ersättning, vissheten om att jag aldrig kan riskera — som nära
nog varje ögonblick under det nuvarande samhällssystemets ekonomiska
osäkerhetstillstånd — att bli fråntagen mina utkomstmöjligheter utan
egen förskyllan samt att mina barn aldrig skola behöva sjunka ned
i ekonomiskt och därmed gärna följande andligt elände — allt detta
måste givetvis sporra till större arbetsglädje och därmed högre
produktionskraft.
Det är också typiskt för detta "rättssamhälle" att förneka
möjligheten av en på samhällssolidariteten byggd produktionsordning med
hänvisning till att människonaturen skulle bli densamma även i ett
socialistiskt samhälle. Dessa högst moraliska och, åtminstone på
söndagarna, allerkristligaste borgerliga partier förklara denna
oföränderliga människonaturs egentliga kärna vara vinningslystnaden och dess
avspegling i samhällslivet följaktligen ett allas krig mot alla. Utan
detta ingen möjlighet till framåtskridande!
Och så kommer kravet på att socialisterna först skola skapa andra
människor, innan de söka genomföra sina samhällsideal. Det är den
gamla vidskepelsen, att människorna till sin karaktär äro oberoende
av samhällsförhållandena, som här går igen. Ändå borde väl i våra
dar även den slöaste ha kunnat komma underfund med att det
ekonomiska eländet naturnödvändigt har den moraliska smutsen och
fattigdomen i släptåg. Eller skulle någon samhällsbevarande prelat anse
ett hem i fattigkvarterens gränder vara en trygg uppfostringsanstalt
för sin dotter? Men han lika litet som andra förmögna fäder i goda och
väl ombonade hem, materiellt och andligt, gör sig inte något samvete
av att hans hem grundar sig på mångtusende dåliga hems smuts och
elände, eftersom hans privilegierade ställning i samhället med
nödvändighet förutsätter en sådan samhällets botten.
Tvärtom hävdas som överensstämmande med god både mänsklig
och gudomlig ordning, att de "bästa och dugligaste" i samhället skola
ha det bra på de andras, de mångas bekostnad. De många må
nämligen själva bäst av en sådan ordning och av att de i medvetande om
sin underlägsenhet inför de gudabenådade ledande och bildade
klasserna bråka så litet som möjligt om fördelningen av denna världens
goda. Den tillkommande världens goda däremot tillförsäkras dem i
så fall med slösande frikostighet. De rika ta det med den mest
upphöjda och uppoffrande sinnesro, prelaterna också, att det är lättare för
— 243 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
