Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5-6, sept.-okt. 1920 (tillägnat Hjalmar Branting) - Paulsson, Gregor: Samhällsform och konstkultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sten är konstnärernas och den intima kännarekretsens ensak.
Härigenom uppkom också en formell specialisering, särskilt yttrande sig i en
analys av färgvalörerna av en nästan otrolig finhet. Slutligen fick
samlaren en förut okänd betydelse. De konstnärer som sedan gått till
historien, kunde leva endast tack vare en handfull mecenater. De för
sin tid representativa 1800-talskonstnärernás verk satt under deras
egen livstid på ett par hundra samlares händer, av de franska
impressionisternas arbeten fanns före världskriget flera hos tyska samlare än
i hemlandet. Massans konstbehov tillfredsställdes av akademiska
efterklangskonstnärer, som nu äro totalt glömda.
Man får därför säga att konsten under 1800-talet endast existerade
för en intresserad liten krets av förmögna borgare och esteterna.
Konstnärerna producerade egentligen helt och hållet för sin egen
värld av likar och produkten härav av några mer eller mindre
förmögna borgare "med konstnärliga intressen". Därmed hade
tiden fått sin konstkultur i stil med sig själv. Det vore i själva
verket ofattligt om konsten skulle fått någon plats i detta
samhälle som endast existerade i skrevorna mellan den privata
företagsamhetens klippblock. Bland den moderna konstens genombrottsmän
funnos visserligen socialister, Courbet var en av de tidigaste, men det
faller av sig självt att deras socialism måste bli ett mållöst protesterande
i ord. Courbet kunde måla begravningen i Ornans med en svidande
sanningsenlighet, men han kunde inte placera sina tavlor annat än hos
de borgare som han hatade. Millets "skrik ur jorden" klingade ohört.
Hans skildringar av den franske bonden, de första i historien, där
bonden icke fattas som en grotesk teaterfigur, missuppfattades
fullkomligt av hans borgerliga samtid. Man ville göra troligt att Millet
haft samma syn på bönderna som La Breuyère, då han för Ludvig den
fjortonde liknade dem vid på jorden krälande svarta djur, hos vilka
man endast undantagsvis kunde upptäcka mänskliga former. Härmed
jämförligt är också att själva centralfiguren i 1800-talets konst,
Édouard Manet, själv var borgare och gav det borgerliga samhället dess
konstnärliga symbol som ingen annan, varken förr eller senare.
I de fria konsterna, måleri och skulptur, är alltid samhällets
band i djupaste mening indirekt, tavlan och skulpturen är alltid i sista
hand konstnärens ensak, samhällets roll är att befordra skapandet, icke
att bestämma det. I de använda konsterna däremot, arkitektur och
dekorativ konst, ingriper samhället direkt. 1700-talets omsorg om
manufakturernas form och kvalitet har ovan i förbigående omnämnts,
jämväl arkitekturen och stadsbyggandet övervakades mer eller mindre
direkt av stat eller kommun. Under laissez-faire-systemets glansdagar
tillät man hela städer växa upp som de ville, och i de bruksföremål
— 248 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
