Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5-6, sept.-okt. 1920 (tillägnat Hjalmar Branting) - Strannikov, N.: I Sovjetrepubliken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hyssjningar, stampningar, vrål och rytanden. Den exploderade i sådana
utbrott av våldsam lidelse, att förhandlingarna då och då helt och hållet
gingo sönder och endast med möda kunde åter knytas ihop.
Tseretelli, som då var minister i Lvovs för andra gången nödtorvtigt
hoplappade regering, hade fått lagd på sig den bittra uppgiften att
försvara regeringens åtgärd att återinföra dödsstraffet inom krigsmakten.
Det var lönlös möda att i denna församling söka vinna gehör för
regeringens synpunkter på oundkomligheten av denna förtvivlade åtgärd.
Liksom ju också — sanningen att säga — själva åtgärden var lönlös.
Dödsstraffet kunde i sanning här ingenting uträtta. Hela armén hade
brustit i fogarna, och med ris och gissel och skorpioner stod det ej till
att hejda dess upplösning, avvärja dess slutliga sammanbrott.
Dödshotet som piska över de vacklande och ryggande är för övrigt
över huvud taget icke mycket att lita på. Jag erinrar mig ett samtal
från 1915 med en rysk officer.
— Är det riktigt, frågade jag, att man beskjuter egna trupper, om
de vika och gripa till flykten?
Han betänkte sig ett grand och sade:
— Jo, det är nog sant. Det förekommer ibland men sällan. Ty
en sådan hästkur har i regel ej den önskade effekten. I nittionio fall
av hundra kan man på det sättet icke stävja en flykt eller få de flyende
att vända om. De springa ändå. I stället skapar man bland
trupperna en stämning av dovt ursinne, av dolsk fientlighet mot ledning
och befäl, som paralyserar kommande företag och blir rent av farlig.
Det förefaller vara riktigt resonerat. Om redan på den tiden, när
ännu krigsrätt och utsikten till arkebusering väntade dem som ej läto
hejda sig i sin flykt, ”hästkuren” icke hjälpte, vad kunde då dödsstraffet
ha för betydelse nu, när upplösningen gripit så omkring sig, att det
hela gällde blott, vem som vore starkast och kunde slå hårdast,
ordningens återställare eller desertörerna! Dödsstraffet i en sådan
konjunktion kunde blott bli ett bidragande medel till en ytterligare
förvildning.
Tseretellis anlete var präglat av hela den bitterhet, aftonens uppgift
gjutit i hans själ. Han stred en pinande strid med sig själv, och hans
ord buro vittne därom. De brutala tillmälen, som slungades mot honom
ur salongens halvdunkel, träffade som förgiftade pilar. Smärtan av
de sår de tillfogade honom reflekterades i hans blick och skälvde i
hans röst.
Den som tog drabbningens segerkrans var Volodarskij. Martovs
demonstrerande tal mot dödsstraffet mottogs naturligtvis med gillande
men gjorde ej på långt när det intryck som den kraftmättade
bolsjevikens. Volodarskijs uppgift var också den lättaste bland lätta. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
