Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5-6, sept.-okt. 1920 (tillägnat Hjalmar Branting) - Strannikov, N.: I Sovjetrepubliken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1917 års revolutionära demokrati med all dess vidvingade frihet och
för alla väder öppna omedelbarhet var väl dock strängt taget
ingenting annat än en tvekamp mellan den väldiga i upplösning stadda, blott
instinktbehärskade massan och de små grupperna av revolutionära
specialister, partisekterister. Det vill med andra ord säga precis
detsamma som nu under partidiktaturen.
Det är en skärande skillnad mellan 1917 års ända till våldsamhet
rörliga och livfulla rådsmöten, församlingar av folk som kom så gott
som direkt från gatan, från kasernen, från verkstaden och ogenerat,
obehärskat, bullersamt gav sin mening till känna och, om det så föll
sig, utan att blinka voterade ner sina egna förtroendemän, och det
stela, dresserade, döda storparlamentet i Moskvaoperan, som inga
meningar har alls utom sådana som dikteras av de inre cirklarna och
utan en sekunds tvekan voterar vad som helst, om därom ges order
av den bolsjevistiska konklaven kring presidiebordet på scenen.
Men ändå — de grundväsentliga faktorerna stå kvar mot varandra.
Å den ena sidan massan, å den andra den politiska partisekterismen.
Massa är ännu icke demokrati. Icke ens med tillsats av ett knippe
politiska doktrinärer och professionalister. När 1917 års demokratiska
styrpinnar handlade, som om de icke förstått detta, måste det leda
till krach. Det måste visa sig och det visade sig, att en massa,
sammansatt av enheter som icke höjt sig över det primitivaste
förvärvsbegärets stadium och aldrig haft tillfälle att organisera sig på
eget initiativ efter egna intressens linjer, icke låter sig i en
handvändning göra om till demokrati.
Det filtrerade och militärövervakade döda parlamentet i Moskva är
det representativa vittnesbördet om, att massan är utestängd, lever sitt
liv på sidan om det officiella skådespelet, fjärran och främmande och
hjärtinnerligen likgiltig för det politiska undergöreriet i tredje
internationalens Kreml. Men visar icke 1917 års förbolsjevistiska period
också tydligt, att massan då stod lika så fjärran och främmande och
likgiltig för den tidens politiska undergörare med deras himmelsblå
zimmerwaldism och demokratiska drömmerier? Jo, förvisso.
Denna grundmotsättning står kvar, är det bestående och orubbade
mitt i alla de omvälvande förändringarna.
Nu hoppas man åter på bolsjevikdespotismens snara fall. Och liksom
tsardömets avfallsrester, samlade på sin sophög på Krim, jäst fram sin
dunstdröm om återgång till det gamla, likaså hoppas den revolutionära
demokratins landsflyktiga ideologer på att få se sitt skötebarn åter
satt i högsätet, få se uppstå en ny revolutionär demokrati, nyktrare,
sakligare, fastare, luttrad i det djupa fallets och de dödsbittra
prövningarnas skärseld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
