Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5-6, sept.-okt. 1920 (tillägnat Hjalmar Branting) - Wigforss, Ernst: Demokratiska problem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
adelns intressen satt sin prägel. Ur skattelagarna har man allmänt
ansett sig kunna utläsa maktfördelningen mellan olika klasser och
grupper. Att förmögenhets- och inkomststreck, skattebetalningsstreck
och graderade röstskalor vittna om makten över staten som ett
privilegium, är obestridligt. Men det torde inte finnas många, som inför
våra moderna samhällen med deras skriande motsättning mellan
rikedom och nöd, massornas kulturella torftighet och ett litet fåtals
förfining, skulle våga påstå, att makten i dessa samhällen verkligen hafts
om händer med de breda folklagrens bästa såsom högsta ledstjärna.
Det är sålunda bara naturligt, att all demokratisk opinion med sina
sympatier varit på deras sida, som genom utomparlamentariska medel
av olika slag pressat fram en förändring i konstitutionen för att
möjliggöra ett handhavande av statsmakten i allas, i hela samhällets
intresse. Så länge politiskt inflytande var ett privilegium, så länge
massorna voro rösträttslösa, har man ju också ständigt på
socialdemokratiskt håll förklarat, att rätten till utomparlamentarisk aktion, rätten till
öppen politisk revolution hade man aldrig avhänt sig. Och om man
bland borgerliga demokrater nog varit mera böjd för att framhäva det
stora ansvar, som följde med varje dylik revolutionär aktion, har detta
likväl inte inneburit något förnekande av "folkets" rätt att "bli herre i
eget hus".
Så långt råder alltså full enighet. Men här, säger man, äro vi just
framme vid vändpunkten i världshistorien, eller åtminstone i
samhällenas inre historia. Det erkännes, att genomgripande förändringar
hittills i regel varit åtföljda av våldsamma skakningar, och att det knappast
kunnat vara annorlunda. Men nu ha vi vänt om ett nytt blad, och det
gamla är förgånget, eller bör åtminstone vara det. Ty det stora som
sker genom rösträttens fullständiga demokratisering, det är just att
ett medel skapas, varigenom alla framtida förändringar inom
samhällena, hur revolutionerande i sak de än må vara, kunna försiggå på
fredlig väg och under lagliga former. När folkets stora massa har
detta fredens verktyg i sin hand, då är tiden inne att lägga de krigiska
vapnen från sig. Majoriteten kan ju nu bestämma, hur den vill ha sitt
samhälle ordnat, och det är ju mot minoriteternas tyranni, som
revolutionerna alltid varit riktade.
Det finns ingen demokrat, som inte känner styrkan i detta argument.
Och som inte under de sista årens diskussioner om demokrati och
diktatur känt sig skyldig att framhäva riskerna i varje avsteg från
majoritetsprincipens raka väg. Men man skulle ändå vara blind för
historiens vittnesbörd och för verkligheten omkring sig, om man funne
lösningen av alla gåtor i den allmänna rösträttens princip. Revolutioner
springa fram ur reala missförhållanden, ur en faktisk vanmakt att i
— 281 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
