Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5-6, sept.-okt. 1920 (tillägnat Hjalmar Branting) - Wigforss, Ernst: Demokratiska problem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
konstitutionella former genomföra krav, som anses berättigade. Är det
utan vidare klart, att i ett samhälle med allmän rösträtt det forna
fåtalsväldets tid är förbi och staten målmedvetet inriktar sitt arbete på alla
medborgares bästa?
Det är påtagligt, att en dylik faktisk omvälvning förnekas av dem
som gilla "direkt aktion". Då de engelska arbetarna år 1920 hotade
därmed för att skydda landet mot eventuella regeringsplaner på krig
mot Ryssland, var det uppenbart, att de vägrade att erkänna Lloyd
George och parlamentet såsom det rätta uttrycket för folkets verkliga
vilja. Och redan ett år tidigare, då frågan mera akademiskt
diskuterades vid kongressen i Glasgow, yttrade en av ledarna på den direkta
aktionslinjen, Frank Hodges, bland annat följande:
"Detta parlament skaffades till världen i stor utsträckning genom
arbetareklassens röster, men en arbetareklass som varit nedtryckt i okunnighet till följd av ett
system som vilat tungt på deras själar i många generationer. De hade inte hunnit
bli tillräckligt politiskt medvetna för att inse värdet av att skicka tre eller
lyrahundra arbetarerepresentanter till parlamentet. Arbetaremassorna blevo lurade av
koalitionens fagra löften, men nu ha de nyktrat till, och nu skulle deras utslag bli ett
annat, om de finge tillfälle att uttala sig. "Men väljarna få inte detta tillfälle . . .
Det är emedan ingen konstitutionell politisk utväg erbjuder sig för folket, som
man måste ta sin tillflykt till idén om direkt aktion."
Svaret från den äldre generationen av strängare "konstitutionalister"
formulerades i ett stort anförande av Clynes, där det bland annat heter *
"Den direkta aktionen har ett välsignat lockande namn, men det är också all dess
välsignelse. Den betyder krossade arbetarehuvuden och krossade kvinnohjärtan.
Den skulle ge varje annan grupp inom samhället rätt att under en arbetareregering
följa det dåliga exempel, som arbetareklassen givit. . . Förespegla er inte att er klass
är enig. Om arbetarna inte äro eniga nog att frivilligt och upplyst gå till valurnan,
så bedrager ni er själva om ni tror, att ni kunna släpa ut dem ur verkstäderna mot
deras vilja, eller att de, när ni fått dem ut, komma att kämpa som en upplyst
och enad styrka, tills segern är vunnen. Det är misstaget, som den direkta aktionens
män begå. . . Arbetarna "ha ännu inte blivit medvetna därom, men makten ha de
fått — denna rätt att ge sin röst, den verkliga frihetens hallstämpel, kännetecknet på
en fri man, som gör den fattige till den rikes jämlike — ja, som skulle göra honom
till den rikes överman, om han ville förena sig med sina kamrater och göra bruk
av sin rätt. . . Då jag blickar framåt, kan jag se arbetarna på maktens tinnar, och
jag vill se arbetarnas lagar respekterade och åtlydda, liksom jag ber arbetarna
respektera och lyda lagarna nu . . ."
Vid kongressen i Glasgow ställdes frågan i princip. Och kongressen
undvek att besvara den. Det var framför allt anhängarna till direkt
— 282 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
