Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5-6, sept.-okt. 1920 (tillägnat Hjalmar Branting) - Wigforss, Ernst: Demokratiska problem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hållets sida, som de fattiga klassernas representanter ha att föra en
ojämn kamp. Kan man undra på, om den allmänna rösträtten ofta
förefaller dem som en ren ironi och "folkviljans" utslag vid valen
såsom allt annat än vördnadsvärda?
De måste ju visserligen fråga sig själva — och det är samma fråga
som ställdes av Clynes — om det kan finnas några verkliga utsikter
för en samhällsomdaning i socialistisk riktning, även om makten erövras
genom direkt aktion, så länge massorna ännu äro likgiltiga eller rent
av fientliga. Blir inte då majoriteten i parlamenten eller bland de
röstande det säkraste tecknet till att tiden är mogen, att de psykologiska
betingelserna för det nya samhället äro för handen? Styrkan i detta
argument kan inte bestridas. Det kan sägas vara kärnpunkten i
Kautskys avvisande av diktaturen, och det har väl knappast förefallit en
diskussion om "demokrati och diktatur", där det inte kommit till
användning. Men det är ett rent praktiskt argument, som inte kan
pressas alltför långt. Ett folk som är omoget för socialismen, därför att
hälften plus en röstat emot, blir inte moget därför att hälften plus en i
stället rösta för. Då ligger det närmare till hands att betrakta den
rent numeriska majoritetsprincipen som ett slags spelregler. Vi ha alla
ett gemensamt intresse: att i det längsta bevara freden inom samhället.
Men detta är endast möjligt om statsmakten växlar innehavare efter
allmänt godtagna regler. Någon bättre än majoritetsprincipen ha vi
ännu inte utformat.
Då komma vi emellertid tillbaka till hela vårt gamla resonemang.
Ingendera parten får i en sådan tävlan om rösterna vara från början
handikappad. Är politiken spel, borde den ju åtminstone vara rent
spel. Men så långt vågar förändringens målsman i regel inte sträcka
sina anspråk. Det skulle ju innebära ett slopande på förhand av alla de
faktiska privilegier, som det just är hans avsikt att med den vunna
majoritetens hjälp avskaffa. Han nöjer sig alltså med att formulera
de minimikrav på jämnspelthet, under vilka han anser det möjligt att
upprätthålla reglerna.
För dem som på så sätt i den politiska demokratiens problem
närmast ser frågan om de betingelser, under vilka en fredlig
samhällsutveckling är möjlig, är det då bara naturligt att bland dessa
minimi-betingelser också upptaga kravet på en uppfostran, som sätter
medborgarna i stånd att bilda sig en mening om de samhällsfrågor, som de
bli kallade att lösa. Någon annan begränsning av den kapitalistiska
pressens ofantliga makt än den grad av skydd, som en bättre
uppfostran skänker, kan endast tänkas i samband med en begränsning av
själva rikedomen. Och det kan inte undgå någon, att hela den här
antydda tankegången leder fram till den kända satsen, att en verklig
— 285 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
