Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5-6, sept.-okt. 1920 (tillägnat Hjalmar Branting) - Wigforss, Ernst: Demokratiska problem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
politisk demokrati inte är möjlig utan en samtidig ekonomisk demokrati.
Man har inte utan skäl i de västliga demokratierna talat om konflikten
mellan "röstägare" och "egendomsägare", och samhällets bestånd har
synts kanske de flesta borgerliga demokrater vila därpå, att
egendomsägarna lyckas få majoriteten av röstägare över på sin sida. Och en
dylik ståndpunkt är naturlig. Samhället vilar i så hög grad på
ekonomiska grundvalar, att statsmakten i händerna på dem som ingenting
äga, medan de ekonomiskt ledande vore politiskt maktlösa, måste
betraktas som en anomali och endast kan tänkas som en övergångsform.
Man behöver inte ha vant sig att betrakta samhället ur marxistisk
synpunkt för att här se och erkänna tillvaron av ett stort problem. I
mera begränsad form träffar man på samma fråga vid diskussionen om
den nu så aktuella "industriella demokratin". Hur skall makten inom
ett företag kunna förskjutas utan att samtidigt också ansvaret
förskjutes? Är det rimligt att ge arbetarna i företaget något verkligt
inflytande över ledningen, så länge det ekonomiska ansvaret faller på
kapitalet? Det förefaller mycket svårt att lägga beslutanderätt i
arbetarnas händer över frågor, som faktiskt ha allvarliga konsekvenser
för hela företagets liv. Men sådana äro så gott som alla de frågor,
som verkligen intressera arbetarklassen. Disciplin, förmän, antagande
och avskedande av arbetare, driftens upprätthållande — för att nu
inte tala om avkastningens fördelning. Liberaler tyckas ju ha en
mycket stark känsla för den anomali, det skulle innebära att beröva
kapitalets representanter rätten att i sista hand bestämma över
företagets ekonomiska politik. Kapitalet bär riskerna säger man, och måste
därför ha makten. Arbetaren begär sin lön under alla förhållanden.
Men vad skall man då säga om tanken att lägga statsmakten och
därmed makten över hela landets ekonomiska politik — alltså även
’till sist över de enskilda företagens politik — hos en majoritet, som inte
har del i landets kapital, som inte omedelbart har det ekonomiska
ansvaret, och som i alla händelser inte har makt att samtidigt anpassa de
ekonomiska företagens politik efter statens? Staten kan avskaffa
skyddstullar eller vägra att höja dem, men den kan inte hindra
kapitalägarna att stänga fabrikerna. Den kan överhuvudtaget inte hindra
ägarna att bruka sin ekonomiska makt till att skapa svårigheter för
breda arbetarelager och sedan med viss rätt framställa arbetarnas egen
regering såsom upphovet till det onda. Nog finns det ett så påtagligt
sammanhang mellan ekonomisk makt och politiskt inflytande, att det
måste betraktas som en otillåtlig förenkling av hela problemet att bara
peka på rösträtten och säga: arbetarna ha ju makten, låt oss bara lära
dem bruka den. >
— 286 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
