Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5-6, sept.-okt. 1920 (tillägnat Hjalmar Branting) - Wigforss, Ernst: Demokratiska problem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men här se vi också hur frågan om den politiska demokratin pekar
över mot den industriella. Om en marxist formulerar sin bekännelse
så, att de politiska förhållandena äro en återspegling av de ekonomiska,
att den politiska maktbalansen måste vara ett uttryck för den faktiska
styrkan hos de olika parterna på det ekonomiska stridsfältet, då får han
fråga sig, vad det är för slags makt på det ekonomiska området, som
skulle ta sig uttryck i arbetareklassens politiska herravälde. I vanliga
fall torde marxisten svara, att denna maktställning består i
arbetareklassens oumbärlighet för de moderna samhällenas bestånd. Men frågan
kvarstår då alltid, om denna oumbärlighet också är en garanti för
förmågan att bruka makten till samhällets nydaning. Den som här vill gå
den säkra vägen, kan inte undgå att lockas av tanken, att denna
arbetareklassens ekonomiska maktställning skall bestå i ett faktiskt
inflytande inom de ekonomiska företagen, ett inflytande som visserligen
torde behöva f ramtvinga¾ med stöd av arbetarnas oumbärlighet i
produktionsprocessen.
Men för varje anhängare av den politiska demokratin, som fått syn
på riskerna i en utveckling, där politisk makt skiljes från ekonomiskt
inflytande och ansvar, blir därmed också kravet på ökad ekonomisk
och industriell demokrati en nödvändighet. Det måste ingå i det
minimum av förändring, som kräves för att säkerställa en fredlig utveckling.
Det är i denna minimipolitik, som den allmänna rösträtten bildar ett led,
men ett led, som inte ensamt är tillräckligt. Målet är att en verklig
folkvilja skall kunna formas och ta sig uttryck i statens funktioner.
Innan de reala betingelserna för en dylik folkvilja äro för handen, innan
de som kräva ett nytt samhälle, bli övertygade om att de gamla
maktägarna äro villiga att skapa dessa betingelser och därmed frigöra och
uppfostra sina egna arvtagare, innan dess befriar oss ingen än så
fulländad "formell demokrati" från riskerna och från nödvändigheten av
"direkt aktion". Men erfarenheten lär att inte hoppas för mycket av
de redan maktägandes goda vilja, där den inte underhjälpes av en
hälsosam rädsla för följderna av ett nej. I den betydelsen torde direkt
aktion från de som sakna den lagliga makten inte så lätt bli överflödig.
Men det är intet litet svalg befäst emellan att på revolutionär väg ta
hela makten och att genom utomparlamentarisk påtryckning få uppfyllt
ett noga begränsat krav.
Om någon skrämmes av denna formulering, må han erinra sig, att vår
egen "fredliga revolution" år 1918 är ett typiskt exempel på, hur en
pressning utifrån tvingar de parlamentariskt maktägande att gå, dit
de icke gärna vilja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
