Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5-6, sept.-okt. 1920 (tillägnat Hjalmar Branting) - Wigforss, Ernst: Demokratiska problem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det nu diskuterade problemet är bara en del av ett större, den redan
tidigare berörda frågan om rötterna till medborgarnas lojalitet. Även
den verkliga folkvilja, som vi genom allmän rösträtt, djupare
folkbildning, jämnare ekonomiska villkor tro oss vara i färd med att skapa,
kan aldrig bli någon högsta auktoritet. Även den måste mätas efter
det sätt varpå den fyller statsmaktens uppgift, att åt alla medborgare
skapa betingelserna för ett gott liv. Men vem skall bli domare i denna
fråga? Till sist ingen annan än individen själv. Det finns i grunden
ingen annan domare över någonting i världen eller samhället, ty
individens medvetande är det enda medvetande vi överhuvudtaget känna
till. Om lagarna skola åtlydas, om konstitutionen skall respekteras, det
avgöres alltså i sista hand av de enskilda medborgarna själva.
Samhället må ha ett mål utöver individerna, staten må vara till inte bara
för de nu levande människorna utan för otaliga kommande
generationer, avgörandet om vad som skall vara detta mål, och hur det bäst
skall gagnas, kan ingen nu levande skjuta ifrån sig, ty det finns inga
gudars knän i vilka han kan lägga det. Han kan lita på sin grupp,
sin klass, böja sig för de maktägande, men det är han själv som böjer
sig och han själv som väljer sina auktoriteter.
På denna punkt är den renaste individualism, eller om man så vill:
anarkism, fullständigt ofrånkomlig. Och det har alltid framhävts av
förespråkare för en liberal demokrati, att denna individens frihet är
ett nödvändigt villkor för samhällets egen växt. Något större tillskott
till den gemensamma rikedomen än sin egen personlighet kan
medborgaren aldrig ge. Men då är det också naturligt, att individens omdöme
om statsmaktens utövning stundom tar form av protest och om de
värden, som synas honom stå på spel, äro stora nog, finns intet, som kan
hindra, att protesten löper ut i handling.
Riskerna för statens auktoritet äro emellertid icke stora, så länge
protesterna komma från enstaka och spridda individer. Men då
grupper växa fram, hos vilka individen finner stöd, då den enskildes
lojalitet mot dessa grupper och deras mål kommer i konflikt med hans
lojalitet mot staten, då äro vi framme vid det stora problemet om
statsmaktens gränser och statens suveränitet. Vi ha blivit så vana vid
idén om en obegränsad statsmakt, att man bara behöver karaktärisera
någon sammanslutning som en stat i staten för att genast väcka till liv
en stark antipati. Statsmakten är suverän och parlamentet är bärare
av statsmakten, dess vilja är alltså den högsta, inför vilken alla måste
böja sig. Det suveräna parlamentet är en direkt arvtagare till den
enväldige monarken, därav dess oinskränkta makt. Oinskränkt
åtminstone i en mycket utbredd teori. I realiteten har kampen mot det per-
— 288 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
