Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, nov.-dec. 1920 - Strannikov, N.: Lenins koncessioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
arbetare lära sig västerlandets tekniska
arbetsmetoder.”
Dessa uttalanden böra nog helst
njutas i vattenfritt tillstånd.
Låt oss säga, att detta är en
optimism, som målar med pänslar,
doppade i gryningens daggiga
rosenskyar. Icke desto mindre är denna
optimism en fullt konsekvent
utveckling av den ståndpunkt Lenin
tillkännagav vid kommunistiska
partikongressen i april, när talet rörde sig
om införande av de borgerliga
specialisternas administrativa envälde
inom industrin, en åtgärd som ju
också, utifrån sett, innebär ett
uppgivande av de kommunistiska
principerna.
Lenins tankegång var i
sammanfattning ungefär följande: Två
förhållanden äro ostridiga, 1) vi måste
få i gång och hålla i drift industrin
liksom hela förvaltningsapparaten,
eljes gå vi under, 2) det är
erfarenhetsmässigt konstaterat, att vi ej äro
i stånd att lösa denna uppgift med
våra egna proletäriska krafter.
Vidare: de som kunna göra det äro
specialisterna, och de höra till
bourgeoisin, som ensam haft förmånen att
förvärva bildning, teknisk kunskap,
administrativ duglighet. Slutsatsen
blir naturligtvis icke, att vi skola
avstå från våra uppgifters lösande av
rädsla för bourgeoisin, utan att vi
med lock eller pock skola förmå
bourgeoisin att lösa våra uppgifter för
vår räkning. Den franska
revolutionens segrande borgarklass kunde
utan fara för sig och den nyinförda
samhällsordningen begagna den
störtade regimens specialister, då den
själv inga hade. Detsamma kunna vi
göra. Och vi riskera därvid heller
ingenting under två förutsättningar:
1) att vi hålla vid makt vår
konstitution och 2) att vi icke tillstädja
privat äganderätt, d. v. s. att vi dels
upprätthålla de hittills exploaterades
med blod nyförvärvade
privilegierade ställning i samhället dels hålla
fast egendomen i det allmännas
hand. Det är nämligen dessa två
faktorer, som konstituera den nya
samhällsordningen. Och dessa två
villkor kunna vi garantera, emedan
vi ha makten.
Det är sålunda diktaturens
psykologi, tron på armstyrkan, som ligger
på botten av det hela.
Jag skall för övrigt nu icke
närmare inlåta mig på denna Lenins
exposé av problemet. Men jag skall
gärna medge, att den är av stort
intresse och ger en åtskilligt att tänka
på.
Detta är emellertid den teoretiska
konstruktion, med vars hjälp Lenin
håller samman inom samma
helhetsram de skriande motsägelser, som
uppkomma genom brytningarna
mellan bolsjevikernas kommunistiska
principer och realpolitiska praktik.
Logiskt dragas linjerna från dessa
utgångspunkter fullt fram till
koncessionsfrågan och vidare, om så
skulle behövas. Ty makten har man
ju kvar. Och då så — — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
