Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, nov.-dec. 1920 - Strannikov, N.: Lenins koncessioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och undersökt förhållandena på
platsen, kommo de till den bestämda
uppfattningen, att sovjetregeringen
icke vore i stånd att med egna
resurser återupprätta landets industriella
produktion. Det blev för dem klart,
att sovjetregeringen endast hade två
ting att välja på: antingen vädja till
hjälptrupper bland utlandets högre
kvalificerade — icke blott tekniskt
— arbetare eller inbjuda det
utländska kapitalet.
Från sina utgångspunkter
utarbetade de också en omfattande plan —
det var den norske ingenjören H.
Langseth, som var dess upphovsman
—, så upplagd att den från en första
praktisk början kunde organiskt växa
ut till ett helt system, som etappvis
skulle breda ut sig att omfatta hela
industrin och hela den ryska
arbetarklassen och lyfta dem bägge till en
högre standard. De begärde för dess
förverkligande sovjetmaktens bifall
och stöd jämte garanterande av
sådana existensvillkor, som gjorde det
möjligt för utländska arbetare att
utan hinder och bekymmer gripa sig
verket an.
Det kan ju tyckas, att
sovjetrepublikens myndigheter icke gärna
kunnat önska eller begära något bättre
än detta anbud. Ty just ett sådant
borde väl om något erbjuda en
pålitlig utgångspunkt för uppbyggande
av en socialistisk hushållnings- och
samhällsordning. Icke desto mindre
avvisade Lenin detta anbud, och nu
har han valt den andra utvägen, då
han med koncessionsdekretet
inviterar det utländska privatkapitalet.
Detta ger ju en i sin
sammanträngda skärpa om möjligt än
bjärtare illustration till, hur Lenin går
hänsynslöst stick i stäv mot de
”kommunistiska principerna”.
Emellertid blir nog vid en
närmare granskning detta
tillvägagångssätt både fullt förklarligt och måste
till och med erkännas vara
fullkomligt riktigt, om man betraktar det
från synpunkten av
sovjetregeringens av oundkomliga realiteter strängt
betingade politik.
Lenin, som har tre års dryg
erfarenhet av att stå i spetsen för en
arbetar- och bonderepublik, tror icke
på arbetarna och litar icke på dem.
Han tror icke på arbetarnas
förmåga att lösa eller väsentligt bidraga
till lösningen av det tunga och
invecklade ryska
produktionsproblemet. Samtidigt är det icke någon
hemlighet för honom, att arbetare ha
en hel hop pockande pretentioner och
föreställningar om rättigheter, vilka
inom sovjetrepubliken, på grund av
utomlands gängse falska idéer om
dennas natur av arbetarpolitiskt
ideal, ha en otrolig benägenhet att
växa ut över alla resonliga gränser,
medan de i själva verket där mindre
än någonstädes kunna bringas i
samklang med de villkor, som i den
nuvarande perioden betingas av
obevekliga politiska och ekonomiska
realiteter.
Lenin vet, att utländska arbetare
äro fullständigt okunniga om ryska
förhållanden, oförstående, olustiga
att anpassa sig till Rysslands
särskilt för närvarande (även om de
för utlänningarnas skull kunde något
förbättras) ytterligt armodssträva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
