Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, nov.-dec. 1920 - Russel, Bertrand: Vad jag såg i Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en blodig revolution. Engelska
arbetare kunna nog en tid inbilla sig, att
en fredlig revolution är möjlig, men
de skola få se, att de tagit fel. Lenin
berättade för mig, att han hoppats få
se en arbetarregering i England och
att han önskade, att hans anhängare
skulle arbeta härför, men endast och
allenast för att parlamentarismens
otjänlighet kunde bli tydligt
demonstrerad för den engelske arbetaren.
Intet kan skapa något verkligt gott
utom proletariatets beväpning och
bourgeoisins avväpning. De som
predika någon annan lära, äro
sociala förrädare och vilseförda narrar.
Jag har noga vägt denna teori och
erkänner hela dess anklagelse mot
bourgeoisikapitalismen, men icke
desto mindre känner jag mig som
dess avgjorde motståndare. Den
tredje internationalen är en
organisation, som har till uppgift att
främja klasskampen och att påskynda
den sociala revolutionens utbrott
överallt. Min invändning är icke, att
kapitalismen icke är så tokig, som
bolsjevikerna tro, utan att
socialismen icke är fullt så god, i synnerhet
icke i det fall då den genomföres
med våld. Krigets olyckor, speciellt
inbördeskriget, äro mycket stora, de
fördelar, som en seger inbringar, kan
vara mycket tvivelaktiga. I en
förtvivlad strid går lätt civilisationens
arv förlorat, medan hat,
misstänksamhet och grymhet bli
framträdande egenskaper hos människorna.
För att segra i kriget är en
koncentration av makten nödvändig och
från maktens koncentration komma
samma olyckor som från den
kapitalistiska koncentrationen av
rikedomen.
Det är väsentligen på dessa
grunder, som jag icke kan stödja en
rörelse, som tar sikte på en
världsrevolution. Den skada, som en
revolution i ett land kan vålla, kan bli
upphjälpt genom inflytelser från ett
annat land, där det icke har varit
revolution; men i en all världens
syndaflod kan civilisationen gå under
för en tusen år. Men under det
att jag icke kan försvara
världsrevolutionen, så kan jag icke frigöra mig
från det intrycket, att regeringarna
i de ledande kapitalistländerna göra
allt som står i deras makt för att få
en sådan till stånd. Missbruk av vår
makt gentemot Tyskland, Ryssland
och Indien (för att icke tala om
andra smärre länder) kan mycket
lätt komma att bringa oss på fall och
framkalla just de olyckor, som
bolsjevismens fiender mest frukta.
Den sanne kommunisten är
alltigenom internationell. Lenin är t.
ex. — så var åtminstone mitt intryck
— icke mera upptagen av Rysslands
intressen än av andra länders,
Ryssland är för ögonblicket förkämpen
för den sociala revolutionen och som
sådan värdefull för världen, men
Lenen skulle hellre offra Ryssland än
revolutionen, om han bleve ställd i
ett dylikt val. Detta är den ortodoxa
hållningen, och den är otvivelaktigt
äkta hos många av ledarna. Men
nationalkänslan är en naturlig och
instinktiv egenskap; genom stolthet
över revolutionen växer den åter upp
i kommunisternas bröst. Genom
polska kriget har bolsjevikernas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
