Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, nov.-dec. 1920 - Russel, Bertrand: Vad jag såg i Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nationalism skjutit fart och deras
ställning ute i landet har blivit omåttligt
stärkt.
Den enda gång jag såg Trotski var
på operan i Moskva. Den engelska
arbetardelegationen satt i den loge,
som en gång var tsarens. Sedan han
talat med oss i ytterrummet, gick
han rakt fram i logen och blev
stående där med armarna korslagda,
medan publiken bokstavligen skrek
sig hes. Så sade han några korta
meningar, kort och skarpt, med
militärisk precision och slutade med att
utbringa ett "hurra för våra tappra
kamrater vid fronten", i vilket
publiken stämde i lika kraftigt som om
det varit en Londonpublik under
1914. Trotski och den röda armén
ha otvivelaktigt en tämligen stark
nationalkänsla bakom sig nu.
Återerövringen av det asiatiska Ryssland
har i alla fall skänkt nytt liv åt det
imperialistiska tänkesättet, även om
ett slikt påstående kanske skulle bli
avvisat med indignation av många
bland dem, hos vilka jag menar mig
ha upptäckt det. Den erfarenhet,
som makten skänker, måste
oundgängligen förändra de
kommunistiska teorierna, och folk, som härska
över ett stort regeringsmaskineri,
kunna näppeligen behålla samma
uppfattning om livet, som de hade, då de
voro jagade flyktingar. Ifall
bolsjevikerna hålla sig vid makten, så
måste man antaga, att deras
kommunism skall försvinna och att dess
styrelsesätt i ständigt ökad grad skall
komma att likna varje annat
asiatiskt styrelsesätt, — t. ex. vårt eget i
Indien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
