Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, nov.-dec. 1920 - Mac Donald, Ramsay: Independent Labour Party och industristaten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RAMSAY MAC DONALD: INDEPENDENT LABOUR PARTY etc. 351
också för. våra unga skarpsinniga
kamrater, om den kultur de ha
mottagit, skulle bli" en dogmatisk
ekonomi och sociologi hämtad ur en
lagbok av så gudomligt ursprung att
den innehöll livets första och sista
ord.
Men vilket pris vi än skola betala
därför, så har dock den nya
trosbekännelsen gjort mycket gott, i det
den ställt de gamla organisationerna
i ett nytt ljus. Vi började att
tillägna oss en del vanor, och voro ej
medvetna om deras misstag och faror.
Konservatismens kalla hand ligger
på varje människas hjärta. Till
dessa misstag och faror hörde, att
■fackföreningsrörelsen var sorgligt
byråkratiserad och lika sorgligt
förbenad genom placerade pengar samt
att den icke förstått att anpassa sin
organisation efter kapitalismens
förändringar. Detta hade många
orsaker. Den trånga sektandan hos
yrkesarbetarnes förbund hade
förskan-sat sig bakom så fruktansvärda
skrankor som bankkonton,
industrilagar och tariffer, och skillnaden
mellan fackförening och fackförening
splittrade den industriella
befolkningen i en tid, då kapitalismen
sammanslöt sig såväl i industrin som
staten. Också
fackföreningsfunktionären trädde in i en ny värld. Han
hade icke mera känning med sitt
folk. Han hade blivit en viktig
personlighet i det sociala livet och
politiken. Från
fackföreningsexpeditionen öppnades för honom en dörr till
underhuset, till regeringsämbeten,
till adelsklassen. Många människor
önska se den dörren stängd. Jag
önskar det icke. Arbetet och dess
förkämpar få ej sticka sig undan i ett
hörn, de måste inträda i världen och
taga på sig dess faror och ansvar.
Jag är endast orolig för tillståndet
i själen hos den människa, som går
genom dörren. Skall den bli
borgerlig eller demokratisk? Där man har
sin skatt, där har man också sitt
hjärta. Var är skatten? Är den
arbetet för folket eller kompromiss med
världen? Skola de uppstigna
arbetarnes hjärtan stanna hos deras egna
bröder, eller skall den nya
omgivningens fröjder, nöjen och
levnadssätt helt fånga dem? Skola de bli
trogna sin första övertygelse och
intaga en bestämd position, varest de
än komma att stå, eller skola de börja
att efterlikna sin nya omgivning i
ande, i tankar, i vanor och i uttryck ?
Därpå ligger för mig vikten. Några
av mina vänner tro, att
klassmedvetandet är det enda motgiftet mot de
borgerliga infektionerna. Jag ser
emellertid däri intet som helst skydd;
jag ser fastmer däri någonting, som
väcker en rent motsatt känsla till liv
i själen och gör den särskilt
mottaglig för angrepp av det behagliga
slaget samt för de lockande
förförelserna från de rika och socialt
privilegierade. Vi måste tränga djupare
in och i de unga människornas
själar skapa en karaktärens redlighet
och en demokratisk kultur, ty det är
ju dessa unga, som en gång skola
intaga våra platser i spetsen. De måste
danas att motstå alla försök, som
omgivningen gör för att draga dem till
sig, att icke blott vara vaksamma
från fall till fall utan att åt hela sin
natur giva en sådan läggning att den
blir oemottaglig för alla
förvekligande och omstörtande inflytelser.
Jag skulle önska att i outplånlig
skrift kunna sända varje
fackförening, varje arbetsbyrå följande
underbart starka vers av Kipling:
Om du kan tala med mängden och
ändå bevara din dygd,
eller gå med konungar, utan att
förlora känslan för de små,
om varken fiende eller kärleksfull
vän kunna såra dig
om alla människor räkna med dig,
men ingen så mycket–––-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
