Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, nov.-dec. 1920 - Mac Donald, Ramsay: Independent Labour Party och industristaten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
352
Jag vill säga mina vänner i
massrörelsen, att den enda garanti för att
ledarne skola bli eder trogna är en
demokratisk moral och kultur, som
står så fast i sin egen förträfflighet
och som är så lycklig i sin egen kraft
och skönhet, att den icke blott
motstår angrepp utan även kan till egen
nytta förvandla de inflytelser, som
utövas för att skada den.
Detta är en avvikelse från ämnet
in på rörelsens andliga problem. Jag
återvänder nu till frågan om
formerna.
Fackföreningarnas sammanslutning
och deras tillväxt i antal och
inflytande måste leda till centralisering,
representativ ledning och
differentiering av verksamheten. Detta åter
måste med avseende på
funktionärerna frambringa en byråkratisering
och en själsförfattning, som hos vissa
av dem uppväckte en hög grad av
förmätenhet, liksom vore deras
röster fackföreningarnas parlament och
massornas uppgift endast att betala
och lyda. Däremot uppreste sig( och
denna resning kan lätt få till följd
en svag och vacklande ledning) inom
massan en mer eller mindre
organiserad anarkistisk opposition, som
ständigt stod rustad mot
huvudledningen. Allt detta är tråkigt, men
det har en övergång. Denna
opposition kan bliva en form för
förändring av fackföreningsmaskineriet, så
att centralerna komma i känning
med arbetsplatserna och att varje
åder i fackföreningsrörelsens väldiga
kropp blir ett kärl, där oberoendets,
tänkandets, målmedvetenhetens och
demokratins sunda blod pulserar. Så
kan Stop—Steward-rörelsen
antingen urarta till en rivaliserande
auktoritet eller utveckla sig till ett medel
för återuppbyggandet av
arbetarorganisationernas maskineri.
Arbetsplatserna få ej förlora initiativen,
centralen ej heller sin sidoordnade
auktoritet och hela organisationen
TIDÉN
får ej ödelägga sin suveränitet.
Verkligt liv och fast vilja måste
genomströmma hela kroppen. Alldeles som
den moderna staten bäst regerar
genom, en organisation, som börjar med
kommunen och som sedan
sammanknytes uppåt, så måste också
fackföreningarna se till att de varken
undertrycka arbetsplatserna och de
begränsade områdena eller sänka
ned dem i hållningslösa
kompromisser och betydelselösa uppgifter, utan
de måste giva dem en krävande och
framskjuten plats i rörelsens liv.
Stop—Stewards- och
gillesrörelserna begå ett fel, om de genom sin
opposition låta bringa sig till en
anti-politisk hållning, eller om de intaga
en ställning liknande den, som de
voro kloka nog att avböja vid sin
Manchester-konferens i april och som
gick ut på att de skulle uppträda i
politiken såsom oberoende
rivalorganisation. Deras egentliga funktion
i industri och politik är kontroll- och
återuppbyggnadskommittens. Alla
dörrar, former, utskott inom det
organiserade arbetet stå öppna för
dem. De måste förbättra och
utveckla sina historiska föregångares
verk. Strävandet att göra
revolutionen, i tanke såväl som i handling,
till självändamål, är en tvivelaktig
dygd. De ha på grund av den
historiska nödvändigheten att taga arvet
till råmat erielen och tillfällena att
uträtta något om hand och trots alla
brister som vidlåder detta arv skulle
det vara rena dumheten och slöseriet
att kasta det åt sidan. Den lärda
logiken är ingen leksak för barnslig
dyrkan, utan ett städ på vilket det
som måste nybildas och nyformas
skall smidas till något verkligen nytt.
Mänskligheten förenar kapitalisten
och hans arbetare, det industrielia
intresset skiljer dem åt; men en mera
omspännande sociologi förenar deras
funktioner i ett system av
kommersiell äganderätt och kontroll av han-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
