Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, nov.-dec. 1920 - Sichinsky, Miroslav: Östeuropas politiska utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fast vid principen om en rysk
federation. Men då anarkien tog
överhand i Stor-Ryssland beslöto sig
randfolken för att taga nybyggnaden av
sitt politiska och ekonomiska liv i
egna händer.
Redan i november 1917
sammanträdde representanter för alla
främmande folk inom Ryssland till en
kongress i Kiev. På kongressen
överlades om grunddragen för den nya
ryska federativa författningen.
Medan kongressen pågick segrade den
bolsjevikiska revolutionen i
Petrograd och randfolken sågo sig
tvingade att gå sina egna vägar. Då
uppstodo av egen kraft följande
randstater: Finland, Ukrajna och de
kaukasiska republikerna. Polen och
Östersjöländerna hade ingen
möjlighet att uppträda politiskt
självständigt på grund av att deras områden
voro besatta av den tyska armén.
Randstatsidén har blivit den
naturliga följden av Rysslands inre
förhållanden. Stor-Ryssland hade under
århundradens lopp underkuvat
randfolken utan att vara i stånd att
organiskt assimilera dem. Med det
ryska rikets fortskridande
utveckling och tillväxten av de ryska
randfolkens nationella medvetande blev
randstatsidén en ständigt starkare
politisk makt, och den omsattes
också i verkligheten, så snart dess
objektiva förutsättning, sönderfallandet
av det centralistiska
världsherradömet i Petrograd, var för handen.
Stor-Rysslands sönderfallande i
flera mindre stater är en företeelse,
vilken är värd den allra största
uppmärksamhet från de politiskt
intresserades sida. Ty det storryska
imperiets upplösning i sina naturliga
beståndsdelar (med en måhända i
framtiden kommande ny
sammanslutning till en ekonomisk
federation) är själva grundvalen för den
politiska utvecklingen i öster och
betingat av de östeuropeiska folkens
historia. Emellertid har detta nu för
tillfället skjutits i bakgrunden
genom utifrån ingripande makter och
genom att radikal-sociala
strömningar av bolsjevikisk cert tagit
överhand, men i längden skall det ej
kunna förhindra, att en naturlig
organisk ordning gör sitt inträde i
Öst-Europa.
Den tyska arméns besättande av de
flesta randstaterna i slutet av 1917
och början av 1918 samt freden i
Brest-Litowsk hade ett
utomordentligt inflytande på randstaternas
fortsatta utveckling. Å andra sidan ville
den ryska bolsjevismen — man måste
här lägga tonvikt på ordet ”ryska”
—, trots den högtidligt erkända
principen om randfolkens
självbestämningsrätt så långt som till den
fullständiga frigörelsen från Ryssland,
icke avstå från ett så värdefullt
gränsområde som Ukrajna.
Tysklands militäriska kretsar
diskrediterade randstatsidén genom att ta den
såsom förevändning för annexioner,
och Sovjet-Ryssland trodde sig löst
från sina högtidliga försäkringar
om självbestämningsrätt för
randstaterna, emedan dessa randstater ändå
i själva verket ingenting annat voro,
än provinser i den tyska
militarismens våld. På detta sätt råkade hela
randstatsidén och randfolkens frihet
i misskredit, då man i alltsammans
ingenting annat såg än ett tyskt
militäriskt konstgrepp. I verkligheten
står likväl idén om det ryska
imperiets upplösning i självständiga
randstater helt i samklang med hela
Östeuropas organiska utveckling.
Efter den tyska militärmaktens
sammanbrott blev ententen den
bestämmande faktorn i
randstatsområdets politiska liv. Den upptog
randstatsidén blott i den utsträckning
denna var nyttig för England och
Frankrikes egna intressen. Så blev
utan vidare den polska staten
grundad, de kaukasiska republikernas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
