Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, nov.-dec. 1920 - Sichinsky, Miroslav: Östeuropas politiska utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppkomst sågs med blida ögon och
det arbetades av alla krafter på en
konsolidering av Östersjöstaterna.
Blott i sådana fall, då uppkomsten
av en randstat icke direkt var tjänlig
för Frankrikes eller Englands
intressen ville ententen inte veta av
någon randstatspolitik utan ställde
sig på den ståndpunkten, att ett
enhetligt Ryssland borde upprättas,
som kunde betala alla de franska och
engelska kapitalisternas ryska
fordringar. Det är uteslutande på dessa
grunder, som ententen intill denna
dag har stått avvisande eller
likgiltig mot idén om ett självständigt
Ukrajna. Hela frågan, inklusive
ententens hållning gentemot
randstaterna, kompliceras genom den ryska
bolsjevismen, i vilken de
demokratiska och kapitalistiska staterna i
väster se sin huvudfiende.
De små staterna följde de storas
exempel. Polen, som har principen
om självbestämningsrätten att tacka
för sin tillvaro och som till följd av,
sin motsatsställning till Tyskland i
alla väder kan påräkna Frankrikes
stöd, skyndade sig att bringa
självbestämningsrättens princip till
användning blott i den utsträckning det stod
i överensstämmelse med landets
imperialistiska avsikter. Drömmen om
det historiska Polen föranledde
regeringens i Warschau att omedelbart
frånkänna litauerna, vitrutenerna,
de ostgalisiska och sydryska
ukrajnarna självbestämningsrätten och att
sträva efter att grunda ett stort rike
på dessa folks bekostnad. Så ha vi
under de senaste månaderna
bevittnat ett ryskt-polskt krig, som har
utgivits som en demokratisk stats kamp
mot bolsjevismen, men som i
verkligheten ingenting annat är än den
gamla polsk-ryska striden om
hegemonien i Öst-Europa och en kamp mot
de ryska randfolkens
självbestämningsrätt. I denna kamp rör det sig
huvudsakligen om besittningen av
Ukrajna, detta lands naturliga
rikedomar och dess för behärskandet av
sydöstra Europa utomordentligt
viktiga läge. Polen var under
medeltiden Europas förpost så länge det
kunde behålla sin makt ända till
Djnepr. Det förlorade denna
ställning gentemot Ryssland, när det
senare landet med sig införlivade
Ukrajna och därmed blev herre över
den fruktbara ukrajnska jorden.
Kampen mellan Ryssland och Polen
är, avklädd från alla oväsentliga
bisaker, en kamp om hegemonien i
östra Europa, eller precisare
uttryckt, en kamp om den öppna eller
beslöjade annexionen av det
ukrajnska området.
Även den ryska bolsjevismen har
till enda ledstjärna att åter
införliva randfolken med den ryska
staten. Då i närvarande tid
medeltidens öppenhjärtliga rov- och
våldspolitiska metoder ej äro riktigt
lämpliga, vill man förverkliga sina mål
genom bildandet av autonoma
vitruteniska och ukranjska
sovjetrepubliker, vilka självklart måste nära
förbindas med den ryska
sovjetrepubliken. I själva verket ligger
emellertid både i den polska politiken och
i de bolsjevikiska metoderna en stor
portion erkännande åt de ryska
randfolkens särskilda behov. Polen
lovar vitrutenerna och ukrajnarna
autonomi, det bolsjevistiska Ryssland
erkänner dem som självständiga
sovjetrepubliker — båda böja sig för
den historiska nödvändigheten att
åtminstone till formen tillerkänna
randfolken en viss nationell frihet.
Stående mitt emellan Polen och
Sovjet-Ryssland och djupt
misstroende mot båda, äro randfolken icke
i det läget, att de kunna föra en egen
principiell politik. De veta nogsamt,
att såväl Ryssland som Polen ivrigt
sträva efter att utöka sin politiska
och ekonomiska makt på randfolkens
bekostnad och därför äro randfolken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
