Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, nov.-dec. 1920 - Sichinsky, Miroslav: Östeuropas politiska utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tvungna att allt efter vad som
tilldrager sig inom deras intressesfärer
ibland träda i intressegemenskap
med Ryssland och ibland med Polen.
Så slöt den ukrajnska
folkrepublikens regering ett förbund med
Polen mot bolsjevikerna och liknande
skäl ha föranlett Litauen att
stillatigande kooperera med Ryssland mot
Polen. I verkligheten avböja
randfolken, litauer, vitrutener och
ukrajnare, bestämt att träda i statlig
gemenskap med Polen eller Ryssland.
De önska ingenting högre än att få
återtaga sitt eget statliga
återuppbyggnadsarbete, som i slutet av 1917
så förhoppningsfullt började, men
som sedermera blev avbrutet av den
tyska militarismen och genom den
sovjetryska och polska
imperialismen. Randfolken äro bestämda
motståndare både till Moskvas hegemoni
och Warschaus herravälde. Genom
seklers erfarenhet är det fastslaget,
att en statlig gemenskap med
Ryssland eller Polen alltid går ut på, att
gränsfolken mellan Polen och
Ryssland undertryckas och utsugas.
Därför vilja randfolken först och främst
ha möjligheten till självständigt
organisationsarbete, för att först då de
ekonomiska förhållandena göra ett
samlat uppträdande nödvändigt
eventuellt sammansluta sig som
jämlika bland jämlikar till ett stort
ekonomiskt förbund.
Tidvis vunna framgångar för
enskilda kämpande partier, en
tillfällig bolsjevikisk seger eller framgång
för Polen, ja, till och med avslutade
fördrag såsom det senaste i Riga
betyda ingalunda en reglering av
Öst-Europas förvirrade förhållanden. Det
sista århundradets historia och i
synnerhet de sista åren ha bevisat, att
den ohejdade imperialismen i öster
var en källa till långvariga slitningar
och krig mellan huvudmakterna i
Öst-Europa samt huvudorsaken till de
östeuropeiska folkens kulturella och
ekonomiska efterblivenhet. Det under
loppet av 19:de och 20:de
århundradena alltjämt starkare
nationalmedvetandet hos de enskilda folken i det
förutvarande Ryssland kan och skall
i längden icke tillåta den ohejdade
utbredningen av den ryska eller
polska imperialismen på randfolkens
bekostnad. Polen må i
fredsförhandlingarna i Riga skenbart ha vunnit en
framgång samt utvidgat sitt
herravälde ända till hjärtat av
Vitrutenien och Ukrajna — på längden
skall ej Polen ha någon anledning
att glädjas över sin skenframgång.
Motsatsen mellan de polska
randfolken och det polska herrefolket
kommer förr eller senare bli sprängkilen
i den med konstlade medel
uppbyggda polska staten och icke en
gång hjälpen från det fjärran
Frankrike skall kunna förhindra, att
Polen slutligen får nöja sig med de
gränser, som bestämmas av den
polska nationens storlek och det polska
folkets territoriella utbredning.
Detsamma gäller också för den röda
ryska imperialismen och, i händelse av
bolsjevismens sammanbrott, för den
kommande imperialismen av
demokratisk eller reaktionär läggning.
Skenbart är de ryska randfolkens
fråga för närvarande löst på det
sättet, att Ryssland tagit hand om en
del av Vitrutenien och den största
delen av Ukrajna samt områden i
Syd-Ryssland i form av föregivet
självständiga sovjetrepubliker och
att Polen lagt beslag på ett stort
antal litauer, vitrutener och ukrajnare
under löften om autonomi för dessa
folk. Men det sannolika är att
utvecklingen kommer att gå därhän att
varken Polen i sin nuvarande gestalt
eller den ryska bolsjevismen skall
kunna hålla sig i sina nuvarande
positioner. Imperialismens bankrutt i
öster har under världskrigets lopp
blivit uppenbar för alla politiskt
tänkande. Försök att ånyo göra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
