Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, nov.-dec. 1920 - Strannikov, N.: I brytningstid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vilkas hägn samhällets överklass
inrättat det bekvämt åt sig, och snart
skall skölja bort dem.
Härifrån är vägen blott allt för
kort till en steril felbedömning av
kraftförhållandena, en skev syn på
realiteterna i samhället, okunnighet
om och underskattning av dessa
verkligheter, som ingalunda låta skämta
med sig och som man kan få bukt
med, endast om man är grundligt
förtrogen med dem och vet, hur de
skola angripas. Ur denna mark
spirar självöverskattning, en
benägenhet för uppblåst självgodhet, som
svämmar över alla bräddar i ord och
åthävor men ofta står handfallen,
när den konfronteras med ett
handgripligt fall av ofrånkomlig
verklighet.
Daniel Utmark har i sin karaktär
vissa konstitutiva drag, som göra det
omöjligt för honom att länge förbli
fjättrad i en sådan andlig miljö.
Dessa egenskaper äro lidelsen,
ärligheten, frihets- och sanningskravet.
Dessa egenskaper äro sällsynta fåglar
i människors vardagliga samliv, icke
därför att de icke skulle finnas
faktiskt hos flertalet människor men i
den meningen att de icke komma till
uttryck. Och det är ju därpå det
hänger. Det är icke utan sina
risker, att låta sådana egenskaper fritt
göra sig gällande i all synnerhet i ett
välordnat samhälle, ännu värre i ett
litet välordnat samhälle. De törna
pinsamt hårt mot den
konventionalism, som när allt kommer omkring
är den bekvämaste vehikeln för
färden genom livet.
Men Daniel kunde inte gå ur
vägen för riskerna, även om hans
försynthet och tveksamhet om sig själv
höllo honom tillbaka och icke tilläto
honom att rusa åstad vid första
stöten.
När kriget kom och utan vidare
omständigheter slungade sitt barska
krav till de flammande
revolutionärerna, stodo de där i all sin
nakenhet. Daniel och hans vänner sutto
på en restaurang och diskuterade
situationen. Man enades om
nödvändigheten att ge ut ett upprop mot
kriget.
Ett upprop mot kriget...
På en gång stod det klart för honom
med förfärande tydlighet, hur oerhört
underlägsen sin uppgift den tid var, som nu
var inne. Här satt han tillintetgjord och
förkrossad, och där sutto de och enades
om att sända ut ett upprop mot kriget...
På få sekunder kände han sig uppryckt
med roten och kastad som en ört i solen.
”Ingen av oss med rötterna i upprops- och
makulaturkulturens jord förmår något —
vi måste ryckas upp att dö eller planteras,
om.”
Därmed var motsättningen mellan
Daniel och hans krets och den
åskådning som höll den samman blottad
och klyftan började öppna sig. Det
var naturligtvis på sätt och vis en
tillfällighet, att det var kriget som
gjorde det. Daniel skulle från sina
förutsättningar under alla
förhållanden förr eller senare komma till
denna punkt. Men i denna tid var
kriget den stora väckaren.
Daniel måste emellertid konstatera,
att ”det ges ingen oförmedlad,
sekundsnabb befrielse”, och det var
endast naturligt, att ”han sjönk ned
i det gamla”, ehuru trött, missmodig,
med tron avklippt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
