Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, nov.-dec. 1920 - Strannikov, N.: I brytningstid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mycket ödesdigrare än någon
cellanstalt och vars tryck han börjat känna
långt innan ”rättvisan” kom med i
leken.
Men det är icke så enkelt att göra
sig fri ur nätverket av en inlevd
åskådning, även sedan man slitit de
första maskorna. Daniel vacklade
fram mellan svårigheterna. Och här
knöt han åter an till det, som först
blottat motsättningen mellan honom
och hans vanda omgivning, till
kriget. I tanke att av de uttalanden
han på sin tid gjort mot kriget
utarbeta en broschyr begärde han att
få sig sina gamla tidningsartiklar
tillsända i fängelset. Han fick dem
— och upptäckte att de icke höllo
provet.
Den stora svårigheten för honom
var naturligtvis helt enkelt att få
syn på verkligheten. Han kände, att
han släppte den gamla ståndpunkten
men kunde icke finna en ny. ”Jag
vet inte vad som är sant, jag vet
endast, att det jag fordom höll för
sanning icke längre tillfredsställer mitt
behov av sanning.”
Detta förefaller ju icke att vara
mycket. Det är en ståndpunkt, karg
på positivt innehåll men så mycket
mer stärkande genom sin frigörande
betydelse, därigenom att den
hänvisar sin man till att blygsamt börja
från början på egen hand. Känslan
av denna vinning hjälpte Daniel att
härda ut det tidlösa nu han så starkt
förnam i cellen, graven för en
levande, och lärde honom till och med
att draga det arma gagn av
fängelset, ett sådant har att ge sina
klienter, det hårda tvånget att ensam rida
ut sina stormar, tvånget att
verkligen kämpa ut sina strider, emedan
man icke har någon möjlighet att
väja för dem genom att söka sällskap
och prata bort dem, vilket kan sluta
med att man pratar bort sin själ,
tvånget att stanna och besinna sig
inför en verklighet, som man på ett
eller annat sätt måste komma till
rätta med men som man på intet sätt
kan komma undan.
De stormar Daniel hade att rida
ut voro icke få och icke milda,
därom vittna flera av bokens sidor, som
glänsa av ingivelse och lidelsemättad
kraft.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
