- Project Runeberg -  Tiden / Fjortonde årgången. 1922 /
119

(1908-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, mars 1922 - Händelser och spörsmål - Valutafrågan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HÄNDELSER OCH SPÖRSMÅL

119

en återgång till den gamla guldpariteten, d. v. s. sedlarna skulle lösas in med
de lagstadgade mängderna guld. Det innebar tydligen en synnerligen kraftig
höjning av våra sedlars värde, d. v. s. en avsevärd sänkning av vår prisnivå.
En annan väg fanns ju att gå, myntrealisationens. Men även de praktiska
männen ryggade tillbaka för detta obehagliga ord, och guldmyntfotens
förkämpar ville i de flesta fall inte heller köpa tryggheten i förbindelsen med
guldet för det höga pris, som en dylik ’ ’statsbankrutt’’ kunde sägas innebära.
Säkerligen voro de senare därvid mer eller mindre påverkade av en önskan
att få se priserna falla. Man var då åtskilligt närmare förkrigsperioden än nu,
och tanken på att få en del av penningförsämringens många orättvisor i någon
mån försonade, spelade fortfarande en roll. I alla händelser var det oundvikligt,
att återgång till guldmyntfot kom att bli liktydigt med prisfall och kris.

I detta sakförhållande gör det ingen ändring, att man på ett senare stadium
av diskussionen hämtade stöd för sin ovilja mot guldmyntfoten i en mera
principiell kritik av guldet såsom värdemätare på grund av osäkerheten om
själva guldvärdets utveckling. Det praktiska livets män sökande skydd bakom
ärketeoretikern Wicksells ganska breda rygg var visserligen en syn med nyhetens
behag, men kunde inte gärna föra åskådaren vilse. Det var fruktan för en
höjning av guldvärdet — och inte för den motsatta eventualiteten — som gav
liv åt både praktikernas kampanj och åt bankoutskottets utlåtande våren 1921.
Sen dess har striden stillnat av. Man har fått ta krisen som ett faktum,
starkare än alla våra önskningar, även om de hade kunnat tvinga fram en
riksbankspolitik, som medvetet prövat försöket att hejda prisfallet. På sistone
har man gått och väntat på Tull- och traktatkommitténs betänkande i
valutafrågan. Under tiden ha förhållandena utvecklat sig så snabbt, att detta
betänkande knappast hunnit offentliggöras, förrän det redan är i vissa avseenden
föråldrat. Det resonerar om dollarkursens normalläge som om framtidsmusik.
Framhåller till och med, att vi inte nödvändigt behöva invänta detta normalläge
för att återgå till guldmyntfot. Man nästan frestas att undra, om inte denna
känsla av något relativt avlägset spelat sin roll, när man lyckats få en sådan
brokig samling underskrifter på ett papper, som vågar sig så pass långt
ut i fråga om förslag till positiva åtgärder i och för en återgång till
guldmyntfot med våra sedlars lagstadgade guldvärde bevarat. Och medan utlåtandet
diskuteras och tryckes och justeras och reservationerna formuleras, går
dollarkursen sin jämna gång ner mot pari, och plötsligt kan ingen längre dölja för
sig, att situationen blivit ganska radikalt förändrad. Om dollarn skulle envisas
med sin tendens att falla, betyder det att guldmyntfoten erbjuder sig som den
naturliga spärren. De som ständigt talat för en sänkning av de svenska
pengarnas värde såsom räddningen, kunna nu åtminstone slippa undan en
ytterligare höjning genom att åter binda vår kronas öde vid guldets. Om
de samtidigt ■ tvingas att avstå från hoppet om en isolerad svensk inflation,
få de i stället höra, att möjligheten inte alls synes utesluten, att guldet självt
skall förlora i värde, och att vi få vara beredda på att göra sällskap i en
prisstegring med amerikanska utgångspunkter. Det sista kan ju vara mindre
tilltalande för dem som i striden för guldmyntfoten sett en strid för det fasta
penningvärdet. Men de synas villiga att ta risken. Så mycket mer som de
av erfarenheten lärt sig, att en prisstegring i guldlandet Amerika når oss
lika säkert när myntfoten är papper, som när den är guld.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:10:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tiden/1922/0131.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free