Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, maj 1922 - Lundstedt, Vilhelm: Samhället och rättsordningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
VILHELM LUNDSTEDT
En nutida rättsvetenskapsnian av det högsta anseende och med
den allra största auktoritet — hans namn är Zitelmann — uttalar,
att rättssatsen har den egendomliga karaktären, att den har sin
giltighet emedan lagstiftaren vill den. Genom sin vilja kan
lagstiftaren tillägga en person en egenskap att vara berättigad eller
förpliktad, som icke förut tillkom personen i fråga. I uttalandet
av rättsnormen realiserar lagstiftaren denna sin förmåga. Han gör
förbindelsen mellan personen och hans egenskap av rättighetshavare
till en verklighet, därigenom att han uttalar denna förbindelse såsom
för handen. Detta skulle man ju kunna förstå, om Zitelmann
menade, att rättssatsen innebure en lagstiftarens befallning till
individerna att handla så eller så. På grund av vissa filosofiska
utredningar nödgas ban emellertid medgiva, att rättssatsen icke kan
ha karaktären av en befallning. Enligt Zitelmann äro rättssatserna
i stället omdömen, genom vilka lagstiftaren uttalar, att rättigheter
och skyldigheter i det och det fallet föreligga. Men detta omdöme
skiljer sig från vanliga omdömen däruti, att det blir sant genom
att lagstiftaren uttalar detsamma. Enligt första mosebok uttalade
världens skapare "varde ljus" och si, det vart ljus! På samma
sätt säger nu lagstiftaren enligt Zitelmann: "varde Du berättigad
eller förpliktad" och si, Du är berättigad eller förpliktad! Den,
som känner något till jurisprudensens utgångspunkter, han förstår,
hur Zitelmann kommer till sin sats om lagstiftaren såsom en
ord-magiker, som kan skapa om verkligheten genom att uttala satser
om verklighetens omskapning. Men han bör också kunna förstå,
att det här måste vara fråga om föreställningssätt i jurisprudensen,
som icke kunna ha något att skaffa med modern vetenskap, vilken ju
icke vill erkänna några som helst magiska konstgrepp. Det sagda
innebär naturligtvis icke ett förnekande av rättssatsens verkliga
kraft; det innebär blott ett förnekande av den där mystiska
förmågan hos lagstiftaren att genom ordens uttalande tillägga
människorna attributer, såsom bärare av rättigheter och plikter.
Rättssatsens kraft består nämligen i något helt annat än att vara en
trollformel. Rättssatsens kraft beror på det mäktiga tryck, som den
allmänna föreställningen om densamma såsom varande gällande
trots det att jag funnit deras grundläggande åsikter oförnuftiga. Ingen
forskare, han må vara hur begåvad som helst, går säker för risken, att han
omedvetet är influerad av sådana fördomar, att hans åsikter därigenom måste
bliva oförnuftiga. Av vad jag nu sagt framgår ävenledes, att i den kritik,
som jag riktar mot gängse läror, icke ligger någon som helst värdesättning
av resp. auktorers forskargärning. Inom min uppgift att efter objektiva
grunder söka påvisa orimligheten i den härskande rättsvetenskapens
funda-menter faller lika litet syftet att av pietetshänsyn giva erkännande åt en
motståndare för hans framstående forskar egenskaper som att öva kritik mot
honom för mindre goda sådana. Att en rättsvetenskaplig kritiker skall vara
nödgad uttryckligen påpeka dylika saker till förekommande av anmärkningar
för bristande pietet emot kritiserade författare vittnar icke gott om publikens
förståelse för vetenskapens objektiva uppgift.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
