Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, maj 1922 - Lundstedt, Vilhelm: Samhället och rättsordningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
VILHELM LUNDSTEDT
(Hegel och holländaren Ten Hompel). Deras tankegång är
följande. När ett anbud accepterats av mottagaren, föreligger en
gemensam vilja, som tillgodoser båda parternas förnuftiga intressen. På
grund av denna karaktär hos den gemensamma viljan måste det
anses riktigt, att den individuella viljan underordnar sitt
godtycke under den gemensamma viljan. Dock kunde detta ha giltighet,
blott i den händelse den förpliktande viljan, d. v. s. anbudsgivaren,
verkligen hade garantier för att han i sin ordning erhölle rätt att
fordra det, som han — med hänsyn till avtalets ömsesidighet eller
annan särskild uppgörelse — skulle ha i vederlag. Men därmed
förutsätter ju riktigheten i hela teorien, att det oberoende av denna
finns en rättsregel, enligt vilken överenskommelser ha rättslig verkan.
Numera och särskilt hos oss spelar emellertid den s. k. tillitsteorien
en vida större roll än viljeteorien. Skillnaden får särskild betydelse,
när utfästelsen tillkommit genom misstag, så att den icke uppbäres
av löftesgivarens vilja. Mottagaren av utfästelsen erhåller nu, trots
detta, anspråk mot löftesgivaren, om, säger man, utfästelsen varit
ägnad att hos honom uppväcka en befogad tillit till utfästelsens
förbindande verkan. Man låter frågan bero på en individuell
intresseavvägning, varvid den godtroende löftesmottagarens intresse
av att hålla löftesgivaren bunden på grund av sitt större värde ur
förnuftssynpunkt anses övertrumfa löftesgivarens intresse av att
på grund av sitt misstag varda fri. Men detta är ju godtyckligt i
alla de fall, då löftesgivarens misstag varit fullt ursäktligt. Hur
kan man nu våga påstå något sådant, som att löftesmottagarens
intresse ur förnuftssynpunkt skall anses gälla mera än
löftesgivarens? Någon verklig förklaringsgrund kan ej utletas, utan hela
åskådningen bottnar i ett tankefel av synnerligen ödesdiger betydelse,
enär det åter och åter upprepar sig vid tolkningen av
rättshandlingar. Man resonerar så här. Löftesgivarens viljeförklaring,
utfästelsen, har såsom sådan givit löftesmottagaren en befogad anledning
att lita på sitt berättigande i enlighet med densamma. Denna
befogade tillit, som i förevarande avseende ställer honom på ett ur
förnuftssynpunkt högre plan än löftesgivaren, bör i sin tur föranleda
den senares bundenhet. Här förutsättes emellertid just det, som
skall bevisas, nämligen att löftesmottagaren fått en befogad tillit
till utfästelsens giltighet. Hur kan han få en sådan tillit till
utfästelsens giltighet, ord han icke vet om, att en utfästelse i allmänhet
har giltighet, d. v. s. att den regeln faktiskt gäller, att en person
blir bunden av sin utfästelse ? Kort uttryckt, man motiverar
löftesgivarens bundenhet med löftesmottagarens tillit till denna
bundenhet, Därmed är ådagalagt, att också den berömda tillitsteorien i
grunden intet annat är än ett klart och tydligt cirkelbevis.
Redan i själva den stora infartsporten till hela privaträtten kör
man sålunda fast i dessa cirklar, när man tager det s. k.
rättsmedvetandet till basis för sin undersökning av de rättsliga
företeelserna. Men vad är då grunden till att, om A.lovar B en prestation,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
