Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, juni 1922 - Karleby, Nils: Arbetslöshetsproblemets kärnpunkter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198
NILS KARLEBY
vid denna tidpunkt uppgick den svenska nationalinkomsten till, i
dåtida kronor uttryckt, 2 à 2,5 miljarder kronor eller cirka 400
kronor pr individ. Siffran är naturligtvis osäker; men någon
exakthet är för här förevarande allmänna diskussion, som närmast
avser att ställa in frågan i rätt belysning, icke att definitivt besvara
den, heller icke nödvändig. Denna inkomst kunde emellertid icke i
sin helhet förtäras. En del, omkring 20 procent, måste sparas för
att användas till placering i nya produktionsmedel och ersättning av
gamla. Detta är ju förutsättningen för att bevara och stegra den
vunna standarden. Även om man bortser från alla andra faktorer,
vård åt ålderstigna o. d., vilka väl torde taga kan hända ett tiotal
procent i anspråk, kommer man alltså till det resultatet, att med en
fullt verksam produktionsorganisation efter de dåvarande
förutsättningarna hemma och ute kunde landet icke bjuda högre
genomsnittlig konsumtionsinkomst än omkring 300 kr. pr individ eller
12 à 1500 kr. pr normalfamilj. Därtill kom sedan — den delvis
oundvikliga — ojämnheten inkomstfördelningen, vilken gjorde att
somliga fingo mera, andra mindre. Industriarbetarna i Sverige
hade före kriget en genomsnittsinkomst av icke över 1,000 à 1,200
kr. pr år1); lantarbetarna nådde i genomsnitt icke på långt när
upp till denna siffra. Det var sålunda, om man ser saken ur hela
landets synpunkt, dessa senare, som fingo bära huvudbördan av
den ojämna fördelningen; vissa kategorier av industriarbetare
kommo å andra sidan avgjort över genomsnittet. Särskilt gäller
detta egentliga fackarbetare.
Om man nu bortser från alla i samband med kriget och
fredsslutet inträdda störningar med därav följande minskning av
nationalinkomsten och antager, att landet alltjämt kunde räkna med samma
realinkomst som före kriget, torde man göra den gynnsammaste
tänkbara förutsättningen för det nuvarande läget. Uttryckt i ögonblickets
penningvärde, cirka 65 procent av det gamla, motsvarande den
nuvarande grosshandelsprisnivån2) om 165 mot 100 före kriget,
skulle man alltså ha att räkna med en nominell nationalinkomst
om cirka 3,3 à 4,2 miljarder kronor. Sedan samma avdrag som
förut gjorts för kapitalbildning — av skäl, som nedan anföres, borde
nu snarare ett större avdrag ske —, har man alltså kvar cirka
2,5 à 3,4 miljarder kr. eller pr individ cirka 425 à 525 kr., säg i
genomsnitt 500 kr. pr individ.
Detta skulle alltså betyda, att med nuvarande penningvärde och
under förutsättning av samma produktionseffektivitet och -utbyte
som före kriget en genomsnittsinkomst av cirka 2,000 à 2,500 kr. pr
normalfamilj skulle vara det högsta möjliga. När man därtill
måste göra reservation för ojämn fördelning — praktiskt taget hela
*) Jfr Socialstyrelsens uppgifter, Sociala Meddelanden 1921, s. 587 ff.
2) Det är givetvis oriktigt att i en jämförelse av denna art lägga
minuthandelspriserna till grund. Dessa ha ju ingen betydelse för produktionen och
dess betalningsmöjligheter, d. v. s. folkets inkomstmöjligheter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
